Gårdagens Betty.
Igår stod ridtur på schemat igen. Jag varierar mellan att skritta för hand och uppsuttet för att det inte ska bli för höga krav på Betty. Eftersom vi har haft det struligt med uteritterna varvar vi med vanliga promenader. På så vis känner Betty att hon klarar av det jag ber henne om och hennes självförtroende växer vilket leder till att hon blir ännu tryggare på egen hand.
Vi skrittade precis som vanligt längs grusvägen, men fortsatte en bit till rakt fram i korsningen. Där står en ganska läskig skylt så Betty hoppade till, men fortsatte ändå framåt och visade inga tendenser till att vilja vända hemåt bara för att vi stötte på något jobbigt. I de lägena märks det att hon har förändrats. Innan tog hon ju första bästa chans att vända sig om för att gå hem till kompisarna istället.
Jag vänder aldrig hem när hon är spänd utan väntar tills hon sänker huvudet och slappnar av. Det sitter nog mer i mitt huvud än i hennes, men jag vill att hon ska få det som en belöning att få gå hemåt, inte ta det som ett sätt att komma undan. När vi hade skrittat en bit förbi skylten vände vi för att passera den ytterligare en gång och då gick det helt problemfritt. Betty ägnade inte ens den en blick. Jag försöker rida förbi igen om hon blivit spänd eller rädd för något.
När vi kom tillbaka till korsningen tog vi höger och fortsatte en bit upp på det hållet också. När vi hade skrittat upp för nästan hela backen fick en avslappnad hästhäst vända hemåt igen.
Jag trodde att de hade flyttat tillbaka korna till den hagen där de brukar gå, som ligger en bit upp ovanför den andra nere vid vägen, men det visade sig att jag hade fel. Tydligen går de i båda hagarna. Jag märkte att Betty spände sig när vi närmade oss hagen, men jag kunde inte se varför så jag bad henne fortsätta framåt. När vi kom en bit längre fram blev jag precis lika förvånad som Betty då jag också fick syn på kalven som stod precis vid staketet. Betty taktade lite och fnös, men verkade ändå inte jätterädd och försökte inte sätta fart hemåt. Kalven blev nog minst lika rädd. Han skuttade iväg och skyndade bort till sin mamma. Betty lugnade ner sig med en sista fnysning och sedan skrittade hon väldigt lugnt och beskedligt hela vägen hem.
Att uteritterna fungerar bra känns vansinnigt skönt. Ännu bättre är det att Betty har förändrats mentalt. Hon försöker inte längre ta alla chanser att få komma hem och när hon blir rädd blir hon faktiskt det på riktigt. Att bli rädd är inte längre en ursäkt att försöka ta sig hemåt.
