Månadsarkiv: augusti 2011

Tävlingen avgjord.

Det tog inte alls lång tid innan Josefine lyckades lista ut vad som gömmer sig i det paket som väntar på posten. 
Rätt svar är en sadel, och jag antar att den största ledtråden var viktangivelsen på avin. 

Ta en sväng inom http://rmj.blogg.se/ och beundra Josefines finfina blogg!


Här har vi annonsbilden. Alldeles snart ska sadeln hämtas ut och användas!

Allemansrätten hotad?

Jag läste precis en artikel i Häst&Ryttare som handlade om att allemansrätten ska utredas av Naturvårdsverket. Det är ju tack vare allemansrätten vi kan rida i skog och mark. För min del är det absolut nödvändigt att jag och Betty kan komma ut i naturen emellanåt. Rent psykiskt behöver både häst och ryttare en paus från paddocken. Det är perfekt miljöträning att komma ut i skogen eftersom man stöter på saker där som normalt sett inte finns på en ridbana. Vad gäller muskelbyggande och konditionsträning finns det inget som slår långa skogsturer. Dessutom kan vi ju knappast påstå att det finns mycket som är roligare än en riktig busgalopp i en lång backe.

Granskningen av allemansrätten innebär egentligen inte några förändringar för oss privatryttare. De som kan få problem är snarare turridningar och ridskolor, då det helt enkelt ligger pengar i att rida ut och de drar in pengarna på någon annans mark.

Personligen tycker jag att debatten är uppförstorad och onödig. Hästarna sliter knappast på marken ute i naturen och för ridskolehästarnas del betyder det nog extra mycket att få komma ut och bralla av sig ordentligt. Fler regler gör det bara mer krångligt och att ändra på något så grundläggande som allemansrätten känns inte okej. Om det sker ändringar nu riskerar fler saker att ändras framöver. Kanske är det till slut förbjudet att rida i skog och mark helt och hållet.

Oavsett var det här slutar kan jag garantera en sak: jag och Betty kommer fortsätta bygga muskler, träna kondition och busa av oss energi i skogen. Det är något alla hästar borde få uppleva, oavsett om de ingår i en vinstdrivande verksamhet eller inte.

April 2011.

I april fortsatte lastträningen och vi gjorde helt klart bra ifrån oss.

Betty drabbades av akuta vårkänslor och var alldeles tokig och toppad. Jag provade något nytt och släppte ihop henne med Olinda i paddocken för att de två ungdomarna skulle kunna leka av lite energi, vilket de också gjorde.

Vi fortsatte med ridningen och det var inga problem att lära in skänkelhjälper. Det som har tagit lite längre tid är tygeltagen, men det är ju så det är med bebisar. 

Miljöträningen fortsatte även i april, med totalt livsfarlig, hästätande, fladdrande höbalsplast. Jag introducerade vattenslangen och vattensprutande, vilket var väldigt märkligt enligt Betty. I slutet av månaden gick det att spola hela henne utan problem.

Nionde april innebar att jag hade haft mitt tokdjur i hela sex månder. 

Dalton flyttade in i stoflocken och blev glatt välkomnad av de fem brudarna. Olinda, Bettys bästa polare, följde honom hack i häl och det gjorde att grisen blev arg. Hon ägnade sig åt att jaga undan Dalton från Olinda och plöstligt fick hennes självförtroende sig ett riktigt lyft.

I löshoppningen introducerade jag vattenmatta och vägskyltar, helt enkelt för att vänja henne vid att precis vad som helst kan vara hindermaterial. 

Vi galopperade för första gången och känslan gick knappt att beskriva. 



Tävling!

Det är minsann dags för den första tävlingen här på bloggen. 
Jag har köpt något alldeles nytt och spännande till mig och Betty. Den som först listar ut vad det är får en länkning till sin blogg.
Ett tips är att titta noga på bilden här nedanför…

Ni glömmer väl förresten inte att ni kan maila in bilder till Veckans ekipage?
Skriv en kort text om dig och din häst, bifoga en bild och bloggadress.
Maila alltihop till speakinghorse@hotmail.com

Olinda.

Olinda är Ofelias halvsyster och totala motsats. Det finns inte så mycket som i närheten av något ont i Olinda. Hon är totalt genomsnäll och vänligheten lyser alltid igenom. 

Få hästar är så obekymrade som den här bruden. Hon bara stövlar på i livet och tar allt som det kommer, med en ordentlig klackspark till övers om det skulle verka gå emot henne. Det spelar ingen roll vad du ber henne göra, hon gör det alltid med en helt fantastiskt positiv inställning.

Olinda är sedan en olycka enögd. Det passar henne perfekt att vara pirat, det är bara så mycket den här hästen det bara kan bli. Olinda är ganska korkad, men väger upp det genom att vara fantastiskt vacker och att alltid anta varje utmaning med en enorm glädje.



Mars 2011.

Den första mars började vi med träns och bett. Jag och Betty promenerade i träns med grimma över för att hon skulle vänja sig vid att ha något i munnen. Mars ägnades åt massor av löslongering också, helt enkelt för att hon skulle träna med bettet.

För första gången sen det värsta trotset när hon slet sig och höll på provade vi att longera i lina igen och det gick alldeles klockrent. Hon förstod att hon skulle hålla sig kvar nära mig och linan hängde slappt hela tiden.

När vårkänslorna spirade som mest miljötränade vi med redskap som hör våren till. Skottkärran och vattenslangen blev offer för ett nyfiket, men lite skeptiskt odjur. 

Även i mars blev det en hel del löshoppning och hon är verkligen bomtokig. 

Lastträningen fortsatte, vi fick lite tips från Mikaela, och allting gick efter några gånger riktigt smidigt.

Vi tog vår allra första ridtur utanför paddocken och det var absolut inga problem med det.



Ofelia.

Ofelia är ett nordsvenskt brukssto på 13 år. Jag har varit medryttare på henne sedan hösten 2008. Man kan försöka beskriva Ofelia, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Den här hästen är så oerhört mycket på samma gång och hennes personlighet kräver en roman. 

Tokig är bara förnamnet. Ofelia är överfull av energi som bubblar över och inte får plats. Hon studsar, hoppar, slänger på huvudet och frustar för att försöka bli av med överskottet. Själv sitter man på ryggen och kan inget göra annat än att skratta gott åt tokigheterna. 

Inte nog med att hon är skvatt galen, hon är dessutom enormt självsäker. Det är inget annat än ett gigantiskt självförtroende fast i en hästkropp. Ofelia är inte rädd för att berätta för hela världen att hon är störst, bäst och vackrast. Hon vet ju nämligen mycket väl att det stämmer.

Förutom att vara tokig och självsäker är Ofelia alldeles underbar. Det går inte att låta bli att falla för hennes charm. Trots att man vissa dagar svär över att hon vänder på klacken när man ska hämta henne i hagen, inte går att göra en enda ordentlig halt på för att hon stökar runt och möblerar om hela skogen om det behövs eller börjar gå baklänges för att arbetet inte passar henne just för stunden glimmar det rätt vad det är till. Hon blåser varm luft mot ens kind, sänker huvudet för att bli kliad i öronen och arbetar energiskt för att utföra det man ber henne om. 

Vissa hästar kan konsten att stjäla ens hjärta, oavsett om man vill eller inte, och Ofelia är på alla sätt och vis en av dem. Det går inte att värja sig, för med hela sin enorma självsäkerhet promenerar hon rakt in, utan att ens tänka tanken att be om ursäkt.



Februari 2011.

I februari hade jag enorm vårlängtan och snön vägrade envist att smälta bort. Vi kunde åtminstone lämna gårdsplanen för att gå på promenader igen när allt sakta tinade fram under istäcket.

Till slut töade det så pass mycket att vi kunde löshoppa i paddocken och för varje gång gjorde hon framsteg. För första gången någonsin lekte vi följa John och min lycka var total. 

Vi fortsatte med löslongeringen och utvecklingen gick helt klart framåt. Mer och mer befäste vi att söka huvudet neråt.

Vargtänderna plockades bort i februari och hon var redo för tränsträning. Innan dess tjuvred jag en gång med hackamore helt enkelt för att jag inte kunde vänta längre på att sitta på hennes rygg.


Mariette III

När jag var tio år gammal promenerade en vit ponny rakt in i mitt hjärta.
Mariette III, eller Mette som vi alltid har kallat henne, blev min bästa kompis Jonnas första egna häst. 
Tillsammans har vi tre hittat på så otroligt många tokigheter att jag inte ens har försökt hålla räkningen. 

Mette var ett new forest-sto född 1978. Så mycket personlighet som rymdes i den hästen går inte att hitta hos många andra. För oss var hon det vackraste världen någonsin skapat. Hon var envis som synden och nåde den som försökte trampa på henne. Vi brukade alltid säga att hon hade två rävar bakom varje öra, men jag tror att det minst fem. Det fanns alltid något hyss på lur i de där pigga, luriga ögonen.

Förutom att hon var ett riktigt busfrö var hon världens snällaste. Vi kunde göra vad vi ville med henne och vi var alltid trygga i Mettes sällskap. I skogen sprang hon så fort att tårarna rann och leendet verkade frysa fast i ansiktet, men det var aldrig några dumheter, bara ren energi i vansinnigt snabba, lurviga ponnyben.

Mette var en läromästare utan dess like, men hon lärde oss hur man gör häst den hårda vägen. Det var inte så att vi kunde komma undan med något, utan fick snarare veta att det var fel. Om det var något man lärde sig var det att vara tuff. Först då kunde hon nämligen acceptera att man kom i hennes närhet. Några lipsillar ville hon inte ha att göra med.

Få hästar har lyckats göra mig så arg och så glad som Mette. Varje gång jag och Jonna skulle ta ut henne i hagen slängde hon på huvudet så att vi tappade henne. Hon ställde sig innanför grinden och väntade lydigt till vi kom i fatt och kunde knäppa av grimman. Vi var chanslösa mot henne, och hon lekte med oss helt utan elakheter. Det var helt enkelt sådan hon var.

Som ni märker pratar jag i dåtid. Solskenshistorian har tagit slut. Förra sommaren somnade Mette in i Jonnas mammas armar, mitt under sommarbetet och alldeles lugnt och stilla. Ett perfekt avslut för en sådan lirare som Mette, den bästa i sitt slag. Vi brukade kalla henne för vår mini-Milton, och för oss var det precis vad hon var. Fulländad och underbar.

En av anledningarna till att Betty betyder så mycket för mig är att jag någonstans känner igen Mette i henne. Ingenting kan kännas så rätt som att se historien upprepa sig. Som tur är har jag redan lärt mig alla knep, så Betty kan bara drömma om att komma undan med lurigheter. Jag har haft den bästa läromästaren jag kunnat tänka mig, och oavsett vad min höna hittar på har jag alltid minst ett ess i rockärmen. Det var nämligen det Mette lärde mig under alla år jag spenderade i hennes närhet.

Vackra, vita, tokiga, fantastiska ponnypärla.
Fortsätt vila i frid.

Januari 2011.

I januari gjorde vi något alldeles tokigt. Jag satt på min häst för första gången och lyckan var totalt obeskrivlig. Hon reagerade precis som hon brukar göra inför nya situationer: med totalt lugn.

I longeringen började hon förstå att huvudet ska sökas framåt och neråt, och ju mer jag berömde det desto mer provade hon att göra det. Som jag nämnt tidigare älskar hon beröm och det man berömmer henne för upprepar hon.

Betty presenterades för en stor, blå balansboll och ägnade den ytterst lite tid. Det blev ingen lek som jag hade hoppats, men det är ju aldrig fel med miljöträning. 

Januari bjöd på den första ordentliga trotsperioden och jag var nära att skänka bort min häst till första bästa förbipasserande. Jag har nog aldrig varit så arg på en häst som jag var på Betty när hon i ren protest slet sig gång på gång i longeringen och till slut hoppade ut ur paddocken. Vi tog en hel mängd steg tillbaka och ägnade oss åt promenader och enkla ledarskapsövningar istället. Till slut klingade trotset av och hon återgick till att vara min charmiga, underbara hönaböna igen.

Vi började med trafikträning, på enklaste möjliga sätt. Vi gick helt enkelt ner till vägen och stod där en bit ifrån och tittade på bilarna som körde förbi. När hon inte blev rädd berömde jag henne med godis och klappar.

Tankarna kring treårstestet väcktes i januari och jag besämde mig för att visa henne. 

Bettybetty växte mycket under den här perioden, trots att det var mitt i vintern, och visade upp en väldigt ocharmig tillväxt av bakdelen. 

Januari innebar även den första lastträningen och vi hade ett rent helvete med en tjurig, envis trotshäst. Jävligheten jag såg i hennes ögon när hon stod med frambenen på lemmen och vägrade ta ett steg till skrämde mig ordentligt.