Månadsarkiv: december 2011

Gott Nytt År!

Gott Nytt År alla underbara läsare!

Annonser

Filmhästar.

Vem har sagt att man inte kan lära sig något från tv?
Efter alla hästar man sett i filmer har man snappat upp både det ena och det andra.

Mitt filmtittande har lärt mig att hästar…

… gnäggar konstant. 

… alltid stegrar när man ska rida iväg.

… lyssnar allra bäst på ‘yiiiihaaa!’

… måste stanna med en tvärnit.

Med tårar i ögonen del 1.

Jag vet inte om jag har berättat för er hur blödig jag är. Jag har oerhört nära till både skratt och tårar. Som jag har gråtit när jag har läst igenom era sorgliga hästminnen. Det gör ju så vansinnigt ont när ens bästa pälsvän lämnar en.

Evelina:
Jag träffade min prinsessa genom en kompis. som en kul grej skulle vi rida ut en gång tillsammans men jag fastnade, det var något speciellt med Atchoo som hon hette. Skygg, rädd liten dam som inte litade på människor ett öre pga av hemska förhållanden hos förra ägaren. Vi byggde upp varann, fanns där när vi båda höll på att falla. Utveckalde ett sådant band med denna hästen, vi kunde varann utan och innan. Jag hade Atchoo inte ensam, utan en annan tjej hade henne också.. Pga av avundsjuka & andra skäl var jag den som fick lämna min prinsessa. Det jobbigaste jag någonsin gjort.
Jag fortsatte vara i stallet med min kompis som tog dit mig från första början. Kunde se henne varje dag, utan att få röra eller pussa på henne överhuvudtaget då jag hade fått ”regler”om det.
En söndag sprack det för mig, jag rusade in i boxen lät tårarna rinna och berättade för henne hur mycket jag älskade henne, att jag skulle hitta ett sätt för oss att vara tillsammans.
Vad jag då inte visste att det var den sista gången jag skulle få känna hennes mule mot min kind.
Jag var aldrig med när det hände, men att få höra det gör ont nog.
Atchoo var dräktig och 2 månader för tidigt satte födseln igång. Fölet hade hemskt nog dött och lagt sig helt fel i henne. Så när hon krystade ut honom fick hon också med sig hela maginnehållet. Hon led så de gjorde det ända rätta, lät henne galoppera till de evigt gröna ängarna.
Det gör så ont, det går inte allt förklara. Att förlora en del av sig själv, min själsfrände. Hon tog mitt hjärta med storm och hon finns alltid i mina tankar. Jag gav henne ett löfte, att vi skulle vara tillsammans igen och det gör så ont att inte kunna uppfylla det som jag hde velat, hoppas vi träffas där uppe iallafall. Hon var aldrig en häst att ”lyckas” med, men hon fångade mig. Spelade ingen roll att vi aldrig skulle komma ut på SM, det var hon och jag, för evigt hade jag hoppats.

Madde:
För mig var det när våran arabhingst drunknade.
Han dog för över 4 år sen. Blev 9 år gammal. Pappa till min donna som står här hemma.
Det skedde natten mellan den 22 – 23 september 2007.
Han stod hos en tjej som tävlade med honom.
Sen på morgonen. Så var han borta. Inga spår, ingenting.
Vi ringde polisen, tullen och andra länder. För vi trodde han var sluten.
Efter 7 veckor hittades han i ån som gick en bit ifrån hagen.
Han var mitt allt. Han hjälpte mig att få tillbaka förtroendet att rida efter en olycka jag var med om.
Han var inte som alla andra. Han var speciell på sitt vis.
Jag fick veta utav min lärare att han var hittad. Så han åkte för att hämta tidiningen så jag själv kunde läsa och då förstod jag att det var han de pratade om.
Jag fick åka hem ifrån skolan. Jag kunde inte vara kvar där resten av dagen och jag gick inte på skolan resten av den veckan.
Jag saknar han lika mycket än idag. Han har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag hann inte göra mycket med honom. Han dog bara ett halv år innan det var min tur att skina på tävlingsbanan med hästen jag älskar så mycket.
Jag är tacksam att jag har hans sista avkomma idag. Utan henne och honom så hade jag lagt hästarna på hyllan. Då hade jag lagt ner för gott.
Han tog en bit av mig med sig.

Jessica:
Jag är SÅHÄR glad att jag aldrig har behövt vara med om något sådant. Det värsta för mig var att bli av med en låneponny. Min värld krossades. Men med en ny pålle så går det vidare.

Dock fick jag en hemsk idé i höstas. Det kändes fruktansvärt.

Det gick till någonting såhär (jag är verkligen såhär klen…) Eftersom jag ä
r fastvuxen på ponny så känner man ibland att det är dags att gå vidare, utvecklas, bli bättre, tävla på
riktigt och hänga med där man borde vara – bland storhästarna. Jag hittade en 3åring på hastnet som hoppade som en GUD! Ringde och hörde lite. Sen skulle jag lägga fram mitt förslag för mamma bara för att kunna diskutera lite och få lite andra synvinklar. Jag nämde då att jag har ju tänkt att sälja den ena ponnyn NÅGONGÅNG, det kanske snart är dags? Inget konstigt egentligen. Men sen…. så var det nästa sak. Att ha två hästar det ”går inte” = det vill jag inte ha för jag tror inte jag klarar det när man är ny på arbetsmarkaden och ska jobba 40 timmar i veckan. Så utan att ha sagt någonting egentligen, så började tårarna rinna och rinna. De rann länge och mycket, innan hela meningen var komplett. (jag blinkar som en tok just nu för att kunna se vad jag skriver…) Föslaget var att sälja min bästa, kära, fina älskade Pärla. Som har förgyllt mitt liv i 5 år. Precis när orden var ute så kände jag att jag aldrig skulle klara av det. ALDRIG att jag skulle svika henne. Jag har nämnt det förut, men hon är som sagt 21 år, blir 22 nästa år. Hos mig går hon lika hårt som vilken tävlingsponny som helst. Skulle hon säljas så blir det ju garanterat till en familj som troligtvis skogsmulle. Det är absolut inget fel på det, hon älskar skogen och vi rider alltid ut. Men att åka på henne några gånger i veckan är inte samma sak som att rida henne 6-7 dagar i veckan med en tävling som mål. Och ingen ”tävlingsfamilj” köper en 21årig fjording som tävlingsponny.
Därför blir det ett svek.
Jag vill, tror och hoppas att hon inte lämnar mig levande. Och hon ska bannemej inte pensioneras förrän hon KRÄVER det, kallblod och arbetshäst som hon är. 🙂

Som ni märker så är det här min bästa vän. Hon står i stallet, hur frisk som helst och i strålande form. och här sitter jag och gråter för ATT hon kommer lämna mig (eller jag henne) en dag, på ett eller annat sätt.

Det är så jag skäms. För tänk vad många som faktiskt har blivit av med sin absolut bästa, och varmaste, vän. Däribland du Frida. Jag lider verkligen med dig i de stunderna.

Dagens Betty.

Betty fick en extra vilodag igår då jag först jobbade och sen kände mig lite småsjuk. Idag var jag piggare däremot och det var dags för en skogstur. Vi var hela fyra stycken den här nyårsförmiddagen.

Trafiken fungerade alldeles prickfritt även idag. Under första delen av rundan kunde vi trava och galoppera. Betty var piggelin och framåt så det gjorde hon mer än gärna. När vi kom upp på berget var det halt så det blev inte något annat än skritt. Hästarna fick istället jobba upp och ner för backarna och ta i ordentligt.

Efter en härlig tur i minusgrader och sol känns det helt klart mer som nyårsafton.

Film från treårstestet.

Efter en evighets försening kommer här en liten film från när Betty visades på treårstestet i september. 
Det var andra gången hon var i ett ridhus vilket gjorde henne spänd. Jag missade helt på löshoppningen då jag inte gick med henne hela vägen till hindren, hon hade behövt mitt stöd där. 
Trots att hon inte hoppade ens i närheten av hur bra hon brukar är jag galet stolt över henne. Hon gjorde det jag bad henne just för att jag bad henne. När hon blev osäker litade hon på mig (istället för att t.ex. springa rakt över sin ägare, som hästen innan oss gjorde). 
Som ni ser på filmen är det väldigt många människor som är riktade mot henne när hon ska hoppa. Ni kan ju bara tänka er vad det gör med framåtbjudningen på en häst som är känslig för energier.

Om ni vill läsa mer om treårstestdagen kan ni göra det HÄR

Smålänningarna ni hör i bakgrunden är Mikaela och Wendela, Bettys uppfödare. 

Sorgliga hästminnen.

För ett tag sedan bad jag er att berätta om era roligaste, tokigaste och knäppaste hästminnen. Nu är det dags att minnas de sorgligaste.
Har du tvingats låta en bästa vän vandra vidare till de evigt gröna ängarna, fått din favorithäst på ridskolan såld eller blivit av med en medryttarhäst för att ägaren flyttat? 

Jag gör som sist och börjar med den häst jag har gråtit mest över och saknar massor än idag:

I slutet juli 2010 stod jag i kö till Balder på Liseberg. Min bästa vän befann sig då i USA där hon spenderade sommaren tillsammans med sin blivande man samtidigt som de planerade sitt bröllop. Plötsligt ringde min telefon och ett ovanligt långt nummer visades på displayen. Jag svarade tveksamt, men sken upp som en sol när jag hörde min bästa vän på andra sidan. Efter lite småpratande frågade hon om jag satt ner och sa att hon skulle berätta något. Min första tanke var att hon var gravid. Väldigt fort insåg jag att hon inte lät det minsta glad och mina tankar började skena. Jag trodde att hon och Eric skulle ställa in bröllopet och gå skilda vägar.
‘Mette är död’.
De tre orden kom som en blixt från klar himmel. På nolltid var mina kinder genomblöta av tårar. Jag lyckades darra fram ett ‘va?, en förhoppning om att jag hade hört fel. Jag försökte klamra mig fast vid det lilla hopp jag hade kvar. Kanske hade hon sagt något helt annat. Jonna upprepade orden och jag kunde inget annat än att gråta. Hon berättade hur vår vackra barndomsvän hade somnat in helt stilla i hennes mammas famn. Hela 32 år gammal var den vita, vackra ponnyn när hon tog sitt sista andetag mitt under sommarbetet och i en finare form än på väldigt länge. Hon avslutade precis så som hon skulle. Det var bara så Mette att välja att lämna oss när hon var som allra bäst. Simply the best, som vi alltid har sagt om henne.
Jag har många gånger berättat om Mette. Hon är tveklöst den häst som lärt mig allra mest om hur man gör häst. Efter hennes död hade jag fruktansvärt svårt att förstå att hon inte längre var med oss. Jag kunde helt utan förvarning börja gråta och det tog ett tag innan jag förstod varför. Jag grät tills jag inte längre kunde få fram några tårar, jag grät tills rösten blev ett rosslande och jag grät så häftigt att jag kräktes. Det tog faktiskt ett par veckor innan jag kunde berätta för mina jobbarkompisar att min bästa ponnykompis inte längre fanns. Jag kunde inte ens tänka på Mette utan att tårarna började trilla nerför kinderna.

När jag skulle åka iväg för att titta på Betty bodde Jonna tillfälligt i Haparanda, 150 mil ifrån mig. Jag hade så gärna velat ha henne hemma när jag skulle titta på min första, egna häst. Jag berättade allt för henne över Skype och mail. Det hon sa som berörde mig allra mest var ‘Jag tror på dig till 100 %. Åk och titta, tänk, titta igen, följ hjärtat. Detta är kanske din Mette, och om så är fallet kan jag bara säga grattis, det kommer vara den bästa investeringen någonsin’.
Det fanns bara en häst i min barndom som betydde så mycket som Mette. Betty är helt klart den vuxna versionen av den charmiga, busiga och vackra lilla ponnyn.

Nu är det er tur.
Vilken upplevelse i hästvärlden har fått er att gråta allra mest?