En speciell plats.

Ni vet vad jag tycker om att ni delar med er av egna erfarenheter, anekdoter eller långa historier. Jag fullkomligt älskar att ni är delaktiga i bloggen. Den blir så levande med era kommentarer, önskemål och exempel från verkliga livet.

Det var inte bara jag som hade upplevt den där fantastiska, första hästen. Ibland promenerar en pälsklädd, fyrbent vän rakt in i ens hjärta och stannar där för alltid. Vi som är en del av hästvärlden har tur, det drabbar oss titt som tätt. Varje gång blir man alldeles extra upprymd och överväldigad.

Inlägget om den perfekta första hästen väckte gamla minnen till liv även hos ett par av våra läsare:

Agnes:
Det har du så rätt i! 🙂

Men precis som du säger så behöver det inte vara ens egen häst som är den där allra första hästen. För min del så är det en ridskolehäst som jag red, tävlade och hade på halvfoder i flera år som ”la grunden” för mig.

Hon var inte den bästa hopp- eller dressyrhästen, men vi utvecklades enormt mycket tillsammans under de åren jag hade henne. Att känna att hon litade på mig, och jag på henne. Men hon var inte alltid den mest pålitliga kan jag lova, hon hittade på hyss hon också och kunde busa till det rejält ibland! Vi var ett team tillsammans, jag och Prissan.

Jag kommer ihåg att i början ville hon inte gå i form överhuvudtaget, varken med mig eller med någon annan. Det tog säkert ett år innan jag började hitta knapparna stundvis i dressyren. Jag kommer ihåg när ”duktigare” elever hoppade upp och skulle försöka rida henne i form, men det gick ju inte alls och hon gick med huvudet i luften precis som hon brukade! Jag kommer ihåg att jag kände mig lite mallig för att hon gick så fint med mig, men inte med de duktigare, äldre eleverna fastän jag inte alls var lika duktig som dom. Men vi var ju ett team tillsammans, jag och Prissan! 

Kan säkert skriva en hel bok om den hästen, vi har så många minnen tillsammans! Som sagt, hon var inte den bästa tävlingshästen men däremot en riktigt bra vän och förstahäst! Hon lärde mig sånt man inte kan köpa för pengar, bandet mellan häst och ryttare. Det allra viktigaste! Saknar henne enormt mycket, blir alltid så känslosam (jag skojar inte, tårarna rinner nerför mina kinder) när jag ”tvingas” tänka tillbaka ordentligt och ”rotar upp” gamla minnen 😥

Anna:
Jätte bra skrivet! Vet precis vad du pratar om. Jag red för bara några månader sen en för vissa personer en gammal häst som knappt var något värt, men för mig var hon ALLT, och då menar jag allt. Hela min värld kretsade kring henne.
Hon stod i samma stall som min moster har sin häst i. Och eftersom hennes ägare var pensionärer och inte red så fick jag i ”uppgift” att rida och ta hand om henne. Även fast jag bara fick träffa henne på loven och helger, hon bodde ca 40 mil ifrån mig stoppade det inte mig att så fort jag kunde åka upp och rida och ta hand om henne.

Hon var ca 21 år gammal vid den tiden, så det var ju inte så seriös dressyr ridning utan det var väl mest ha kul, barbacka turer, gå och bada, kanske nått ridpass på banan, men mest handlade det bara om att ha det mysigt.

Eftersom hon på yngre dar hade brytit benet, så hennes sena spökade lite ibland så var jag nog ändå den stoltaste unge i hela världen, som fick ”äran” att rida på en häst som hoppat fler hopptävlingar än vad jag kunde räkna, hoppat SM i hoppning och kommit 3:a.
Jag utvecklades så himla mycket under dom 3 åren jag red henne. Jag kan ju säga att när jag först började rida henne, red jag som en kratta. Förstår knappt hur denna underbara häst orkade stå ut med mig.

Men så hände det en sak jag aldrig glömmer, våren/sommaren -11, jag utvecklades så mycket, hittade enormt mycket knappar och jag kommer ihåg att jag var så stolt att jag nästan började gråta. Det var som att rida en Grand Prix häst i dressyr. Så stolt jag var! Den sommaren svävade jag som på rosa moln. Den sommaren var den absolut bästa sommaren i hela mitt liv.
Jag kommer ihåg alla mysiga barbacka turer i kvällssolen, alla dom underbara bad dagarna, och när jag efter en tid kunde rida henne i bara repgrimma.
Varje dag längtade jag ihjäl mig att åka till stallet. Hon var den perfekta första hästen. Ett hjärta av guld hade hon och skulle aldrig komma på tanken att göra någon illa. Du litade på mig till 100 % och jag på henne till 100%.
Men alla sagor har ett slut. I slutet av sommaren -11 flyttade hon ner till södertälje. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde vara i stallet utan att bryta ihop. Hela mitt liv var förstört. Och tårarna rinner än, varje dag jag tänker på henne.
Det finns knappt ord till att kunna beskriva denna helt fullkomligt underbara häst, det var en häst du kunde göra allt med.
Till en början kunde du knappt stå still hon knappt stå still, hon skulle alltid röra på sig. Men efter ca 2 1/2 år tillsammans kunde jag lämna dig på stallplanen, stallgången eller paddocken och du stod alldeles blixtstilla. Du följde mig som en stor hund, gnäggade när jag kom till hagen. Jag var så stolt!

vintern -09 till sommaren -11 var mitt livs bästa tid någonsin. Jag förstår knappt hur hon kunde förvandla en 13 årig halvdan ryttare till den 15 åriga ryttaren jag, och allt tack vare dig Jasmine. älskar dig för alltid! ❤

Oj, vilken lång kommentar…. spelar ingen roll om någon orkar läsa min långa kommentar, men jag kända att jag verkligen behövde skriva av mig.


Min vackra vän Mette som stillsamt somnade in förra sommaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s