Sorgliga hästminnen.

För ett tag sedan bad jag er att berätta om era roligaste, tokigaste och knäppaste hästminnen. Nu är det dags att minnas de sorgligaste.
Har du tvingats låta en bästa vän vandra vidare till de evigt gröna ängarna, fått din favorithäst på ridskolan såld eller blivit av med en medryttarhäst för att ägaren flyttat? 

Jag gör som sist och börjar med den häst jag har gråtit mest över och saknar massor än idag:

I slutet juli 2010 stod jag i kö till Balder på Liseberg. Min bästa vän befann sig då i USA där hon spenderade sommaren tillsammans med sin blivande man samtidigt som de planerade sitt bröllop. Plötsligt ringde min telefon och ett ovanligt långt nummer visades på displayen. Jag svarade tveksamt, men sken upp som en sol när jag hörde min bästa vän på andra sidan. Efter lite småpratande frågade hon om jag satt ner och sa att hon skulle berätta något. Min första tanke var att hon var gravid. Väldigt fort insåg jag att hon inte lät det minsta glad och mina tankar började skena. Jag trodde att hon och Eric skulle ställa in bröllopet och gå skilda vägar.
‘Mette är död’.
De tre orden kom som en blixt från klar himmel. På nolltid var mina kinder genomblöta av tårar. Jag lyckades darra fram ett ‘va?, en förhoppning om att jag hade hört fel. Jag försökte klamra mig fast vid det lilla hopp jag hade kvar. Kanske hade hon sagt något helt annat. Jonna upprepade orden och jag kunde inget annat än att gråta. Hon berättade hur vår vackra barndomsvän hade somnat in helt stilla i hennes mammas famn. Hela 32 år gammal var den vita, vackra ponnyn när hon tog sitt sista andetag mitt under sommarbetet och i en finare form än på väldigt länge. Hon avslutade precis så som hon skulle. Det var bara så Mette att välja att lämna oss när hon var som allra bäst. Simply the best, som vi alltid har sagt om henne.
Jag har många gånger berättat om Mette. Hon är tveklöst den häst som lärt mig allra mest om hur man gör häst. Efter hennes död hade jag fruktansvärt svårt att förstå att hon inte längre var med oss. Jag kunde helt utan förvarning börja gråta och det tog ett tag innan jag förstod varför. Jag grät tills jag inte längre kunde få fram några tårar, jag grät tills rösten blev ett rosslande och jag grät så häftigt att jag kräktes. Det tog faktiskt ett par veckor innan jag kunde berätta för mina jobbarkompisar att min bästa ponnykompis inte längre fanns. Jag kunde inte ens tänka på Mette utan att tårarna började trilla nerför kinderna.

När jag skulle åka iväg för att titta på Betty bodde Jonna tillfälligt i Haparanda, 150 mil ifrån mig. Jag hade så gärna velat ha henne hemma när jag skulle titta på min första, egna häst. Jag berättade allt för henne över Skype och mail. Det hon sa som berörde mig allra mest var ‘Jag tror på dig till 100 %. Åk och titta, tänk, titta igen, följ hjärtat. Detta är kanske din Mette, och om så är fallet kan jag bara säga grattis, det kommer vara den bästa investeringen någonsin’.
Det fanns bara en häst i min barndom som betydde så mycket som Mette. Betty är helt klart den vuxna versionen av den charmiga, busiga och vackra lilla ponnyn.

Nu är det er tur.
Vilken upplevelse i hästvärlden har fått er att gråta allra mest?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s