Med tårar i ögonen del 1.

Jag vet inte om jag har berättat för er hur blödig jag är. Jag har oerhört nära till både skratt och tårar. Som jag har gråtit när jag har läst igenom era sorgliga hästminnen. Det gör ju så vansinnigt ont när ens bästa pälsvän lämnar en.

Evelina:
Jag träffade min prinsessa genom en kompis. som en kul grej skulle vi rida ut en gång tillsammans men jag fastnade, det var något speciellt med Atchoo som hon hette. Skygg, rädd liten dam som inte litade på människor ett öre pga av hemska förhållanden hos förra ägaren. Vi byggde upp varann, fanns där när vi båda höll på att falla. Utveckalde ett sådant band med denna hästen, vi kunde varann utan och innan. Jag hade Atchoo inte ensam, utan en annan tjej hade henne också.. Pga av avundsjuka & andra skäl var jag den som fick lämna min prinsessa. Det jobbigaste jag någonsin gjort.
Jag fortsatte vara i stallet med min kompis som tog dit mig från första början. Kunde se henne varje dag, utan att få röra eller pussa på henne överhuvudtaget då jag hade fått ”regler”om det.
En söndag sprack det för mig, jag rusade in i boxen lät tårarna rinna och berättade för henne hur mycket jag älskade henne, att jag skulle hitta ett sätt för oss att vara tillsammans.
Vad jag då inte visste att det var den sista gången jag skulle få känna hennes mule mot min kind.
Jag var aldrig med när det hände, men att få höra det gör ont nog.
Atchoo var dräktig och 2 månader för tidigt satte födseln igång. Fölet hade hemskt nog dött och lagt sig helt fel i henne. Så när hon krystade ut honom fick hon också med sig hela maginnehållet. Hon led så de gjorde det ända rätta, lät henne galoppera till de evigt gröna ängarna.
Det gör så ont, det går inte allt förklara. Att förlora en del av sig själv, min själsfrände. Hon tog mitt hjärta med storm och hon finns alltid i mina tankar. Jag gav henne ett löfte, att vi skulle vara tillsammans igen och det gör så ont att inte kunna uppfylla det som jag hde velat, hoppas vi träffas där uppe iallafall. Hon var aldrig en häst att ”lyckas” med, men hon fångade mig. Spelade ingen roll att vi aldrig skulle komma ut på SM, det var hon och jag, för evigt hade jag hoppats.

Madde:
För mig var det när våran arabhingst drunknade.
Han dog för över 4 år sen. Blev 9 år gammal. Pappa till min donna som står här hemma.
Det skedde natten mellan den 22 – 23 september 2007.
Han stod hos en tjej som tävlade med honom.
Sen på morgonen. Så var han borta. Inga spår, ingenting.
Vi ringde polisen, tullen och andra länder. För vi trodde han var sluten.
Efter 7 veckor hittades han i ån som gick en bit ifrån hagen.
Han var mitt allt. Han hjälpte mig att få tillbaka förtroendet att rida efter en olycka jag var med om.
Han var inte som alla andra. Han var speciell på sitt vis.
Jag fick veta utav min lärare att han var hittad. Så han åkte för att hämta tidiningen så jag själv kunde läsa och då förstod jag att det var han de pratade om.
Jag fick åka hem ifrån skolan. Jag kunde inte vara kvar där resten av dagen och jag gick inte på skolan resten av den veckan.
Jag saknar han lika mycket än idag. Han har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag hann inte göra mycket med honom. Han dog bara ett halv år innan det var min tur att skina på tävlingsbanan med hästen jag älskar så mycket.
Jag är tacksam att jag har hans sista avkomma idag. Utan henne och honom så hade jag lagt hästarna på hyllan. Då hade jag lagt ner för gott.
Han tog en bit av mig med sig.

Jessica:
Jag är SÅHÄR glad att jag aldrig har behövt vara med om något sådant. Det värsta för mig var att bli av med en låneponny. Min värld krossades. Men med en ny pålle så går det vidare.

Dock fick jag en hemsk idé i höstas. Det kändes fruktansvärt.

Det gick till någonting såhär (jag är verkligen såhär klen…) Eftersom jag ä
r fastvuxen på ponny så känner man ibland att det är dags att gå vidare, utvecklas, bli bättre, tävla på
riktigt och hänga med där man borde vara – bland storhästarna. Jag hittade en 3åring på hastnet som hoppade som en GUD! Ringde och hörde lite. Sen skulle jag lägga fram mitt förslag för mamma bara för att kunna diskutera lite och få lite andra synvinklar. Jag nämde då att jag har ju tänkt att sälja den ena ponnyn NÅGONGÅNG, det kanske snart är dags? Inget konstigt egentligen. Men sen…. så var det nästa sak. Att ha två hästar det ”går inte” = det vill jag inte ha för jag tror inte jag klarar det när man är ny på arbetsmarkaden och ska jobba 40 timmar i veckan. Så utan att ha sagt någonting egentligen, så började tårarna rinna och rinna. De rann länge och mycket, innan hela meningen var komplett. (jag blinkar som en tok just nu för att kunna se vad jag skriver…) Föslaget var att sälja min bästa, kära, fina älskade Pärla. Som har förgyllt mitt liv i 5 år. Precis när orden var ute så kände jag att jag aldrig skulle klara av det. ALDRIG att jag skulle svika henne. Jag har nämnt det förut, men hon är som sagt 21 år, blir 22 nästa år. Hos mig går hon lika hårt som vilken tävlingsponny som helst. Skulle hon säljas så blir det ju garanterat till en familj som troligtvis skogsmulle. Det är absolut inget fel på det, hon älskar skogen och vi rider alltid ut. Men att åka på henne några gånger i veckan är inte samma sak som att rida henne 6-7 dagar i veckan med en tävling som mål. Och ingen ”tävlingsfamilj” köper en 21årig fjording som tävlingsponny.
Därför blir det ett svek.
Jag vill, tror och hoppas att hon inte lämnar mig levande. Och hon ska bannemej inte pensioneras förrän hon KRÄVER det, kallblod och arbetshäst som hon är. 🙂

Som ni märker så är det här min bästa vän. Hon står i stallet, hur frisk som helst och i strålande form. och här sitter jag och gråter för ATT hon kommer lämna mig (eller jag henne) en dag, på ett eller annat sätt.

Det är så jag skäms. För tänk vad många som faktiskt har blivit av med sin absolut bästa, och varmaste, vän. Däribland du Frida. Jag lider verkligen med dig i de stunderna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s