Månadsarkiv: januari 2012

Omröstning.

Det är återigen dags att lära känna er läsare lite bättre.

När en häst bli sjuk.

En häst i ens närhet blir sjuk eller skadad. Veterinärundersökningarna avlöser varandra innan felet till slut fastställs. Oron är förstås stor och ovissheten gör det ännu värre. När man sedan berättar om problemet för andra hästmänniskor är det ofta en specifik kommentar som förekommer:

‘Oj, det vet jag en häst som fick och den fick de avliva.’

Återigen förundras jag över hur hästfolk tänker. De har stor insikt i hästvärlden och borde kunna förstå vad som är både lämpligt och olämpligt att häva ur sig när någons bästa vän har drabbats av en sjukdom eller skada. Självklart ska man vara realistisk och inte lova guld och gröna skogar, men det sista man vill höra efter en diagnos är om alla andra hästar som drabbats av samma åkomma och inte klarat sig.

När min medryttarhäst Ofelia skadade ett bakben under hösten 2010 var min inställning att hon skulle bli bra  för att hon var tvungen. Hon har stulit mitt hjärta och kommer aldrig någonsin att lämna tillbaka det helt och hållet. Jag kunde inte se en hästvärld utan henne trots att jag redan då även hade min egen häst. Många av de ‘uppmuntringar’ jag fick löd ungefär ‘hon blir säkert bra… och om hon inte blir det får man ju ta bort henne’.

Jag förstår att man inte kan behålla en skadad häst. Jag är också medveten om att alla hästar inte blir fullt återställda och att det ibland bara finns en sista utväg. Det är dock ingenting jag varken vill eller behöver påminnas om. Jag vill hellre höra om hästar som tillfrisknat efter liknande skador än att prackas på vetskap om att allting faktiskt kan gå åt helvete.

Ibland förstår jag mig inte på hästvärlden och många gånger undrar jag vart den realistiska känslokylan kommer ifrån när det gäller andras hästar. Jag undrar hur någon skulle kunna känna sig uppmuntrad av att veta att en sjukdom som tidigare skördat flera hästliv nu har drabbat deras egen häst. Många gånger gäller det att tänka först och tala sedan. Om man ändå inte kan säga något uppmuntrande är det faktiskt bättre att bara vara tyst.

Ofelia under igångsättningen i oktober 2010.

Veckans träning.

Den här veckan kommer fokus att ligga på att kunna ta oss lugnt och sansat till och från skogen. Jag hoppas verkligen att vi äntligen har hittat något som fungerar.

Måndag och tisdag: Vila.
Onsdag: Jag kommer hem från Lund ganska sent, så vi får se vad som hinns med. Eventuellt blir det bara tömkörning i paddocken för att bli av med den värsta överskottsenergin.
Torsdag:  Paddockpass med fokus på böjda spår och att hitta en något högre, stadig form. Vi provar dessutom på att rida ut en liten sväng och ser hur det går.
Fredag: Tömkörning på volt i paddocken för att kunna trava lite mer än det går att göra uppsuttet.
Lördag och söndag: Vila.

Hur veckans träning blev.

Som jag sagt tidigare, Betty har en lite lugnare period nu när jag går i skolan. Såhär såg det ut denna veckan:

Måndag och tisdag: Vila.
Onsdag: Vi började nå framsteg med tömkörningen och att jobba bort Bettys hemlängtan. Vi tog grusvägen i små etapper där vi vände hemåt emellanåt och det gick faktiskt riktigt bra.
Torsdag: Tyvärr har vintern anlänt till Skåne så det är lite svårt att göra något vettigt när det kommer till ridningen. Vi fokuserade på böjda spår i framför allt skritt och Betty fick skutta över en cavalettibom bara för att hon tycker att det är så fantastiskt roligt. Till och med på ett hinder på 40 cm hoppar hon nästan mig ur sadeln. Hon tar verkligen i från tårna när det gäller hoppning.
Fredag: Efter en diskussion om mitt och Bettys skogsproblem med Mikaela funderade jag lite till och kom fram till att försöka hindra henne från att få upp huvudet och bli okontaktbar genom att använda en halsförlängare. Resultatet var en lugn, mjuk häst som inte hade bråttom åt något håll. Nu hoppas jag verkligen att det kan fungera för oss så att vi en gång för alla kan lösa vårt problem.
Lördag och söndag: Vila.