Med tårar i ögonen del 4.

Era historier om saknade vänner gör mig oerhört rörd. Hur mycket man önskar det kommer inte våra pälsklädda kompisar att leva för evigt.

Amelia:
Mitt värsta minne var definitivt när vi tog bort våran älskade d-ponny.
Han hade känts seg och slö under dom senaste tävlingarna men på träningarna var han hur pigg som helst och tog i så in i bomben i ökningarna men det började sen gå sämre och sämre. Han började till slut halta men han haltade på olika ben hela tiden. Efter att vi bara hade gått promenader och jobbat NH i några månader bestämde vi oss för att åka upp till en klinik och kolla upp honom. Han visade ingenting på böjproven men vi fick antiinflammatoriskt som han skulle ha i två veckor. Efter ett tag så blev han bättre men försämrades snabbt. En dag fick vi ett samtal från veterinären som hade kommit på vad det var. Cushing symdrom. En tumör i hjärnan som börjar försämra hästen fysiskt för att sen kanske sätta sig i psyket på dom. Man hörde skräckhistorier om hur hästar som hade varit världens snällaste helt plötsligt kunde börja attackera pga den hör sjukdomen. En dag efter en lång tid såg jag hur olycklig min älskade ponny såg ut och tog beslutet att vi skulle ta bort honom. Jag tyckte att han skulle få sluta sina dagar lyckig. Dagen han försvann satt jag i timmar och bara mös med honom. Han hade alltid varit svåråtkommlig men det var som om han tackade mig. Som om han visste att han skulle försvinna. Han borrade in sitt vackra huvus i min famn soom om han ville trösta mig. Jag visste att han inte orkade mer.
Vi fick senare reda på att en sådan här sjukdom ofta kommer från tidigare vanvård och det kan jag förstå. Ni skulle bara veta hur mycket ärr han hade från piskrapp på rumpan.
Även om jag vet att han inte har ont längre så saknar jag honom. Jag har tur att jag hittade en underbar liten islänning som kunde läka mina blödande sår..

R.I.P Curry
1991 – 17 oktober 2011

Johanna:
Feb 2010 tog vi bort vår welshdam. Hon hade sedan 2009 varit inne på sista refrängen och under vintern försvann all kroppsfett och hon kunde varken tugga maten eller behålla den. Jag var med och höll i grimskaftet när hon fick den avgörande sprutan och även om det för vara för hennes bästa var det ändå smärtsamt. Hon kom till oss som sjuåring och vi tog bort henne när hon hade fyllt 28. Det är svårt och se en älskad vän försvinna iväg, speicellt någon som har lärt en så mycket :]

Karin:
Mitt sorgligaste minne var när vi tog bort min första ponny. Ponnyn, Fridolina, var tio år gammal och dräktig, hon skulle ha fölat i april samma år, men vi fick kvarka i vårt stallet och alla hästar hade äckliga bölder på halsarna som sprack, feber osv. Min ponny drabbades väldigt illa av kvarkan och fick stå inne länge p g a av hög feber. Det var ett hemskt dilemma, hon behövde ju rejält med foder eftersom hon var dräktig, samtidigt som hon skulle stå inne och knappt röra på sig alls. Fridolina fick fång, som salt i såren. Hon hade så fruktansvärt ont i framhovarna att hon knappt kunde gå, hon som alltid varit pigg, nästan het, och den naturliga ledaren i hagen fick nu gå i en liten sjukhage och allt vi kunde göra var att hoppas. En vinterkväll satt jag ute i bilen och väntad på att min mamma och bror skulle komma. Jag tittade upp mot himmelen och såg en stjärna falla. Vad önskar man sig som nioåring, som knappt vet något alls om världen, liv och död? Jag önskade att jag skulle få en sista ridtur på Fridolinas rygg. Jag fick min önskan uppfylld. Det såg ljust ut ett tag och jag fick min sista ridtur, lycklig och glad ansåg man att allt var frid och fröjd. Än idag önskar jag att jag hade önskat något annat, vad är en ridtur värd mot ens ponnys liv? Kanske var jag för liten för att förstå, kanske var jag fast i ”barndomen, kungariket där ingen någonsin dör”. De sista veckor gick det snabbt utför och en morgon såg vi hur kämparglöden hade lämnat hennes ögon, hon låg ner och vill inte resa på sig. Hennes sista dag sprang jag ner till stallet, boxdörren var väldigt hög för mig men jag lyckades lägga handen på hennes utsträckta mule. Det var en tisdag så jag var så illa tvungen att gå till skolan. Jag grät inte, för jag förstod inte förens döden hade infunnit sig. Min mamma berätta flera år senare att Fridolina hade förstått att hon skulle dö, men det fanns ingen livsgnista kvar i henne. Hon slutade sina dagar på sin stallplan menads hon åt havre. Hon hann inte ens höra skottet, för hon vandrade redan på Trapalandas gröna ängar. Jag sa aldrig hejdå, 8 år fick vi tillsammans. R.I.P Fridolina 1994-2004. 😦

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s