Med tårar i ögonen del 6.

Tänk vad tuffa vi är, vi hästmänniskor. Vi förlorar det finaste vi har, offrar en del av oss själva till Trapalanda och fortsätter trots det att leta efter nya bästa vänner.

Elvira:
Har velat fram och tillbaka huruvida jag verkligen ska skriva detta.

Det var min första och starkaste hästkärlek. En nordsvensk bruksvalack född -84 vid namn Fjärding. Han stod på ridskolan där jag red redan när jag började rida där. Efter flera år blev han min favorit och första sköthäst och jag var hos honom varje söndag, pysslade och red i bland. Dessutom hade jag honom jämt på lektionerna. Började hyra honom sen varje söndag, det gjorde honom lite mera ”min” just de dagarna. Under alla åren var jag livrädd att han skulle pensioneras, han började bli gammal och hade problem med hovarna och ett knä. Det talades ofta om det och jag grät ofta över det och rädslan var stor och fanns alltid där. En sommar fick jag veta att han nu skulle flytta, dock hem till hon som äger min nuvarande foderhäst då hon behövde sällskap. Min lycka var total! Fjärding skulle bo nära mig, bara 7 km från mig. Han skulle få bo hos mig, då Åsa tog hem honom bara för min skull. Hon visste vad han betydde för mig. Efter några år så blev Åsa tyvärr sjuk och kunde inte behålla hästarna, sin häst ( som jag nu har på delfoder) lånade hon ut på helfoder till en kompis. Fjärding blev kvar över sommaren tillsammans med en annan gamling som lånades in från ridskolan. Allt var lugnt trodde jag, Fjärding skulle stanna bara vi hittade en inhyrning till hösten. Men jag fick veta att både Fjärding och Millan, den andra hästen, skulle åka till slakt och jag kunde inte göra något. Den 6 oktober 2009 åkte dem.

Det har gått lite över 2 år sedan men jag gråter än, skuldkänslor river i mig då jag borde gjort mer för honom. Hittat pengarna för att behålla honom själv, ta över fodervärdskontraktet och kämpat för att få göra det. Han var så frisk och fin, hovarna och knät var bra. Bättre än de någonsin vart på ridskolan och han var så glad och lycklig. Han hade inte behövd sluta sitt liv.

Det här är första gången jag redogör det i text, jobbigt att sätta ord på det och ändå har jag utelämnat massor med känslor. Jag saknar honom så och hoppas att han kan förlåta mig för att jag inte kämpa tillräckligt men jag kunde bara inte, det gör för ont.

Jag älskar dig gubben, då-nu-föralltid. Du gjorde mig till den jag är idag och jag är dig evigt tacksam. För allt<3

Stockhaus:
Jag har suttit här och försökt skriva ner historian om Magic, King Daga, men det känns som att jag inte kan riktigt göra honom rätta. Han var en utav de mest fantastiska hästarna jag har träffat, också den jobbigaste haha. Han öppnade grindar och lät ett 20 tal hästar ner för vägen, han bet dig i rumpan eller fingrarna om man inte gav honom tillräckligt med uppmärksamhet, han kunde hoppa ALLT (då menar jag allt), han kunde sticka iväg i full galloppp om man satt och småsov på hans rygg, ja han var en kille full av liv, och fortfarande hade minst 10 år kvar av busigheter i sig när tyvär han fick en ‘spinal chord infection’ som gjorde att hans bakben blev paralyzerade…
Som sagt det känns som jag inte kan få till det i ord hur mycket Magical betydde för oss alla, han var mer än en utav 70+ hästar vi äger.. han var så mycket mer.
i 7 år kände jag honom och saknar honom ännu.
Det Paul skrev får mig fortfarande att gråta ;

Cwmmeudwy Magic 12/05/92 – 09/09/09 R.I.P.

On Wednesday the 9th of September 2009, we had to do the unthinkable at Cwmfforest and say good-bye to everybody’s favourite cob – Magic. Magic was born on the 12th of May 1992 and was bought at the Royal Welsh Cob Sales later in that year by Michael Turner. He was broken in in 1995 and even caused a few broken ribs when doing that! A sure sign of a quality horse – being character when breaking in. He was never able to be ridden bareback due to his sensitive back which in the end was his downfall. He ended up paralysed in the rear end due to a spinal cord infection, and although still eating and drinking like a horse his state of life would not have been tenable.

In the early days Magic took Paul all over Wales on the now defunct Castles Trail and then led the Trans Wales for the past 10 years. From 2000 onwards Magic was Paul’s partner when they went to Austria in the British TREC Team as well as the following year to Belgium where they received the Team Silver medal on 9/9/01 – 2 days before 9/11.

Throughout the past 10 years Magic has also been a regular in Riding Club Teams competing in Eventing Teams as well as Show Jumping Teams and also in BHS Hunter Trials competitions. Seldom did he not step up to the mark and rare was the occasion when he didn’t come home placed or without having qualified for the finals!

After a year off when he was lame because of a bout of ring-bone, Magic came back with a vengeance and then started Team Chasing and flying round the biggest courses of hedges in Britain. He continued to compete at TREC competitions nationally (becoming Welsh Champion in 2006) & internationally – gaining the Team Bronze Medal when the European Championships were held in Exmoor in 2006 as well as competing in France in September last year.

All the while Magic regularly carried Paul hunting over the years in any weather conditions he also competed at the Royal Welsh Show and at various county shows in Hunt Team Relay. He was a staple in the Brecon Hunt Team… On one occasion they even jumped the wicket gate under the grand-stand in the main ring in an attempt to catch up! Always ready to cheat Magic was more than happy to open gates himself and loose the entire Cwmfforest herd up the road given a chance… It was just his sense of humour!

They say that people look like their dogs but in this case it has been said that Paul looked like his horse. All Paul can really say is that he’s lost his best buddy and soul mate as well as his old pair of boots. What more can we say…

We all miss you so much Magical Mr Mistofelees.

Linda:
Att välja mitt sorgligaste hästminne är inte svårt. Jag tänker på det än idag, och ångrar verkligen hur jag kunde göra det valet som jag gjorde.

Allt började med att jag blev avkastad av min ponny och blev rädd för honom. Så vi beslöt oss att bytlåna ponny med en annan tjej (Detta var på våren 2007). Min ponny var grym på att hoppa, hennes likaså men han hade drabbats av både kotledsinflammation och hade även fel i ett bakknä och skulle aldrig hålla för tävling/hårdträning igen (sa dem i alla fall). Jag var väl inte så där jätte sugen på att ta hem honom från början. Få hem en triangelmärkt D-ponny? Nja… men jag gav det en chans i alla fall. När jag kom dit och skulle provrida började det väl inte så jätte bra. När hans ägare skulle hämta honom i hagen ville han inte komma, och så brukade det tydligen vara. Till slut fick hon tag på honom, och jag skulle prova rida honom. Behöver man säga mer än att jag föll direkt? Han var het och otroligt pigg, men så himla snäll. Man kunde nästan höra hur det klickade mellan oss, och vi tog hem honom och lämnade min ponny hos dem. Dock så tog det lite tid innan vi kunde byta, eftersom vi väntade på att han skulle triangelmärkas. Men tillslut så kom han hem hit, min älskade och fina De Soto (Otto)!

I början var det ganska kämpigt. Han fick endast skrittas, och det var väl inte hans favorit gångart om man säger så. Men han höll sig i skinnet, och lugnade ner sig så fort jag kände mig nervös. Vi skrittade i ett par veckor, och sedan började vi ta några travsteg. Och oj så roligt han tyckte att det var! Men han höll sig ändå lugn. Han var även otroligt tunn och hade verkligen inga muskler alls när han kom.

Jag minns när vi tog första galoppen. Vi red ut och pappa följde med som sällskap (det var även vår första riktiga uteritt här hemma), vi kom till en liten backe som jag tyckte att vi skulle trava uppför men jag provade att sätta galoppskänkel, och vilken galopp det blev! Pigg och het som han var så galopperade han ändå i en lugn och fin takt, och efter det började jag rida honom mer.

Ett till starkt minne som jag har från det året var när han fick följa med till ridskolan på avslutningslektionen innan sommarlovet. Alla visste vilken han var där, eftersom tjejen jag lånade Otto av också red där. När vi kom dit stod det på planeringen, ”Hoppning på utebanan”. Jag tänkte lasta på honom igen och åka hem, men mamma sa att jag kunde strunta i och hoppa. Mamma pratade med min ridlärare och hon trodde att han skulle klara av att hoppa ett litet hinder i alla fall. Så vi red mot hindret som var max 30cm högt, han hoppade glatt över och drog på ett otroligt snällt bocksprång efter. Jag satt skrattade, för han hade aldrig visat sådan lycka under den tiden jag hade haft honom!

Tiden gick och han var verkligen min bästa vän, jag ville aldrig skiljas från honom. Varje dag tänkte jag på den hemska dagen, då han inte längre skulle vara hos mig, utan åka hem igen. Vi hade skrivit kontrakt på ett år, och det året gick fort. Så kom den dagen då min andra ponny skulle komma hem, och Otto skulle få stanna i ett år till! De skulle inte ha någon häst hemma nå mer, utan stalla upp på ridskolan och då tyckte dem att det var bättre att han var hos mig. Jag var såklart den lyckligaste på hela jorden, och nu hade jag två ponnyer att rida dessutom!

Otto var i stort sett helt återställd och hade inte varit halt på ett helt år hos oss, så vi var med på en clear round på 50cm och var felfria! Lyckan som uppstod då var enorm. Tänk att få hem en utdömd ponny, som varit halt på tre ben och som inte skulle hålla för hårdare träning, men som senare hoppar felfritt? Visst, det var inte så högt men han skulle inte ens hålla för det.

Vi hade även börjat på hoppträning som var varannan vecka och sista gången hoppade vi 70cm! Och det på en triangelmärkt ponny.

Jag skulle kunna sitta och skriva hur många minnen som helst, men tillslut så måste jag ändå komma till den sorgliga delen… Sommaren 2009 bestämde sig ägarna för att ta hem Otto. De skulle bara ha honom 1 månad under sommarlovet, sen skulle han komma tillbaka. Men det gjorde han inte… Vi åkte förbi en gång och tittade på honom, för att se om han mådde bra. Visst han såg fin ut, trots att han hade tappat en hel del muskler och var ganska tunn så såg han ganska fin ut. Jag får gråten i halsen så fort jag tänker på den dagen. Vi kom körandes efter vägen, jag fick syn på honom och han på våran bil, han började springa mot oss och sprang fram och tillbaka efter stängslet. Jag vevade ner rutan och sa, ”Hej min fina, älskade ponny!”. Han svarade med en hög gnäggning, och sprang bredvid stängslet och gnäggade. Att se den lyckan hos en ponny, det är obeskrivligt! Jag hade så gärna velat gå in till honom, krama honom och berätta att jag inte hade övergett honom, utan att jag tänkte på honom jämt och att jag älskade honom mer än något annat på denna jord. Men jag vågade inte. Jag vågade inte gå ner till honom, för jag visste inte vad ägarna skulle tycka om det. Så istället åkte vi vidare, jag kollade i backspegeln och där stod han ensam kvar. Hade jag vetat att det här var sista gången jag skulle få träffa honom, hade jag varit där betydligt längre och då hade jag nog vågat gå in till honom också.

Jag hade bestämt mig, jag vela ha en ny ponny som jag kunde tävla med. Otto fanns ju där, så jag kunde ju åka och hälsa på. Så en dag när min kompis skulle åka och rida sin medryttarponny som stod där i närheten, bestämde jag mig för att följa med. Så mamma tänkte att vi kunde ju fråga om jag fick låna Otto och rida på, så kunde vi rida tillsammans. Jag ringde och frågade mamma vad de hade sagt, men mamma sa att hon skulle berätta det när hon kom (eftersom jag var i skolan då). Det mamma berättade var det värsta som någonsin kunde hända, det var verkligen helt oväntat. Mamma sa, ”Otto har inte blivit riden på nästan hela sommaren, han är halt och dem funderar på att avliva honom…” Jag bröt ihop och följde inte med min kompis. Istället låste jag in mig på mitt rum till min pappa kom hem. Rödgråten som jag var gick jag till honom, han fattade direkt, ”Har de tagit bort honom?” frågade han. ”Inte än”, var det ända jag fick fram.

Trots detta så började jag provrida lite ponnyer, och en dag när jag skrev med min kompis så frågade jag om hon hade hört något om Otto. För jag väntade på att dagen skulle komma, då dem bestämt sig för att ta bort honom. Hon svarade, ”de har avlivat honom, det var ett tag sen nu…” Jag trodde inte att det var sant, jag ville verkligen inte tro att det var sant! Allt mitt slit i två år, för att hindra att han skulle bli halt, all kärlek jag lagt på honom, det betydde ingenting för dem. Jag älskar honom så otroligt mycket, även om det är två år sen nu som jag fick det här beskedet. Jag ångrar mig så otroligt! Hade jag inte valt att leta en ny ponny, så hade jag haft honom hos mig nu. Han var endast 10år när han togs bort, och jag hade verkligen velat dela mitt liv med honom, och inte bara två år…

Förlåt för en ganska lång historia, men den är ändå otroligt kortfattad. Jag älskar verkligen den här ponnyn, och jag är ganska säker på att många känner likadant. Så det jag vill säga är, ta vara på tiden tillsammans med ditt älskade djur, för det kan vara borta vilken dag som helst…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s