Det evigt gröna.

Redan som en liten nyfiken ridskoletjej i plasthjälm och franschaps försökte jag bilda en uppfattning om vad som händer den dag då favorithästen måste lämna jordelivet och vandra vidare. I Min Häst läste jag sorgliga berättelser med lyckliga slut och väldigt tidigt introducerades hästhimlen Trapalanda.

Jag vill tro att det finns evigt gröna ängar. Jag önskar min fina pärla en sista vila på en plats där bäckarna porlar och där träden ständigt blommar. Jag vill att hon ska vila i skuggan under ett stort träd, busa i lummiga kullar och rulla i knähögt gräs.

Jag föreställer mig att en häst som kommer till Trapalanda är en helt oförstörd varelse. Alla spår efter ryck i munnen, slag från spön och hårda ord har satt är borta. Ärren har läkt och hästen är precis som fantastisk som den bara kan vara. Den är nämligen sig själv.

Egentligen vet jag att något sådant som evigt gröna ängar är bortom all logik, men det är en så stor tröst för mig att jag tillåter att min barnsliga fantasi fortsätter skapa föreställningar om ett hästliv efter detta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s