Månadsarkiv: februari 2012

Veckans ekipage.

Den här veckan är det Agnes som presenterar sin ponny Saga. Agnes har ingen blogg, men kallar sig för Ekipage på dayviews.se

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vart jag ska börja… Det är inte svårt att rakt utav skriva en roman om denna tjej, men så mycket kanske ni inte orkar läsa? 😉 Jag gör ett försök till att hålla mig kortfattad i alla fall!
Önnarps Saga är namnet och hon är renrasig connemara född 2009. Redan vid första ögonkastet visste jag att det var ”min häst” och inte har jag ångrat det komplicerade och långa, 4 månader utdragna köpet för en sekund även fast hon kan vara riktigt hård i skallen när hon sätter ner hoven ordentligt!
När hon kom hit 1/12-2011 så var hon ohanterad, och till råga på allt sparkade transportören i huvudet. Nu har jag suttit på henne vid tre tillfällen helt utan komplikationer eller problem någonstans. Vargtänderna är inte borttagna så det blev att skutta upp i grimma, första och tredje barbacka och den andra gången i sadel.
Vi lasttränar, löshoppar, promenerar, leker i hagen och diverse annat. Bortsett från att hon kan testa mitt ledarskap och trotsa så är hon den mest samarbetsvilliga häst jag varit med om. Helcool i alla situationer och försöker verkligen göra rätt i alla lägen.
Jag vet inte vad jag ska säga mer än att hon är underbar!
Det finns inget härligare än att möta en galopperande häst i hagen, ställa sig och klia varandra tills man får mjölksyra i armarna och springer av sig. Ponnyn hänger på och skuttar, följer ambitiöst varje vändning på en femöring och tvärnitar i samma sekund som man själv. Hon brummar (gnäggar mjukt) och vi myser i vad som känns som evigheter, när inget runtomkring spelar någon roll.
Jag visste inte vad kärlek var först våra vägar korsade, och då talar jag direkt från hjärtat. Jag älskar min tös!

Ni vet väl att ni också kan skicka in failbilder, foton och beskrivningar av era bloggar eller hästar/ponnier?
Mailadressen är speakinghorse@hotmail.com

Något ni inte visste om mig.

Som ni vet är jag fortfarande kvar i Lund och därför även hästlös så idag har jag roat mig med att analysera mina matvanor och kommit fram till några saker som ni troligtvis inte visste om mig och mitt matintag.

1. Jag dricker över en liter mjölk varje dag.
2. När jag var liten tyckte jag att det var pinsamt att erkänna att jag gillade ‘konstig’ mat som spenat, blodkorv, leverpastej, ärtsoppa och kålpudding.
3. Middag är mitt absoluta favoritmål på hela dagen och jag måste äta lagad mat varje dag.
4. Jag dömer gärna mat efter hur den ser ut och ser direkt på utseendet om jag tycker om eller inte tycker om det.
5. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i chokladpudding och sockervadd.
6. Jag älskar såna där majskrokar som folk framför allt matar sina småbarn med.
7. Jag kan inte somna om jag går och lägger mig hungrig, så jag äter alltid någon gång mellan tio och tolv på kvällen.
8. Min kombo i Lund avskyr att laga mat så det är alltid jag som fixar middag här.

Vad har ni för ovanliga eller knasiga matvanor?

I väntan på maten på en restaurang på Sicilien, sommaren 2010.

Skogsproblem.

Jag fick ett önskemål om att  beskriva hur jag har gjort för att hantera de problem jag och Betty har haft i skogen så jag ska göra ett försök.

I höstas började Betty få väldigt bråttom hem från skogen. Det var enbart vid ridning hon visade det här beteendet. När vi var ute på promenader eller om jag hoppade av och ledde henne istället för att rida var hon precis lika lugn som vanligt. Den här grejen med att skynda hem eskalerade och blev värre och värre. Betty klarade helt enkelt inte av att vänta utan ville till varje pris komma hem så fort som möjligt. Så länge hon fick skritta på var det inga problem, men när jag bad om halt och hon inte ville stå stilla kunde hon kasta sig åt sidorna, slänga på huvudet, ge sig fanken på att få gå trots att jag sade nej och bli riktigt förbannad för att jag bad henne stå stilla.

Jag kan lova er att jag har rannsakat mig själv för att hitta orsaken till det här problemet, men inte kunnat hitta någon direkt orsak till att hon skulle bete sig på det här sättet. Betty är i grunden välhanterad från marken. Hon är trygg med mig och trivs i mitt sällskap. Vi har med andra ord ett väldigt bra utgångsläge. Anledningen till att det kom just nu var antagligen att vi inte hade några andra protester just då. En unghäst försöker hitta sig själv och bygga upp sitt självförtroende, vilket gör att den ibland blir extra beroende av flocken och kompisarna. Problemet med Betty var helt enkelt att hon inte klarade sig på egen hand. Så länge vi hade någon annan häst med oss eller jag gick jämte henne brydde hon inte sig alls om att vi var ute i skogen.

För att lösa ett sådant här problem måste man vara extremt självkritisk och fråga sig om hästen verkligen är trygg i grunden. Om inte behöver man jobba vidare på hemmaplan och från marken innan man försöker ta itu med protester i skogen. Problemet med Betty var att hon höjde huvudet och därför blev okontaktbar. Det kändes verkligen att hon inte var med mig och att hon inte riktigt hade koll på att jag fortfarande var med.

Hur man löser ett sådant här problem beror helt och hållet på vad för häst man sitter på. Betty är en sådan individ där det måste bli fysiskt omöjligt för henne att få sin vilja igenom. Jag måste hindra henne rent kroppsligt. Hon är alldeles för smart för att gå att överlista och det går inte heller att trötta ut henne mentalt. Om vädret hade tillåtit hade jag ridit henne trött och sedan begett mig ut på en skogstur, men det gick inte eftersom det var halt och hårt överallt. För vår del blev hjälpen halsförlängare, som hindrade henne från att få upp huvudet och tappa kontakten med mig. När hon inte kunde höja huvudet valde hon plan B – att lugna ner sig och lyssna på vad jag försökte säga till henne.

Innan jag provade med halsförlängaren testade jag en lång rad olika saker. Vi gjorde korta halter i skogen, provade göra längre, backade, vände, lade volter där det gick, red långt hemifrån eller höll oss nära hemma. Jag har provat lugna, ryta, bli förbannad och ignorera henne. Självklart har jag inte provat allting under en och samma runda, utan alltid i förväg valt ut en strategi som jag sedan har hållit mig till under hela skogsturen. Dessvärre har ingenting fungerat fullt ut då hon fortfarande har kunnat få upp huvudet och koppla bort mig. Kom ihåg att det här gäller just Betty. Andra gånger då jag har stött på de här problemen har det räckt att jag har provat en eller par saker för att kunna reda ut situationen. Betty är även en häst som lätt får saker för sig och sen väljer att fortsätta med dem trots att hon egentligen inte har någon anledning.

Det går inte att ge ett tips som gäller alla hästar och problem, då protesterna alltid skiljer sig åt och lösningarna ser väldigt olika ut för olika hästar. Man måste lära känna sin häst och hitta ett sätt som fungerar för just den individen. Om man är osäker på hur man ska göra och känner att det börjar bli farligt är det bättre att backa ett par steg för att återgå till ledarskapsövningar och grundläggande övningar i trygghet från marken innan man utmanar hästens protester igen. När hästen är trygg och man kan utesluta alla andra anledningar än trots är det dags att ge sig på problemet igen. Då har man dessutom en mycket större chans att lösa det och gå därifrån som ännu bättre vänner än man var innan protesterna började.

Frida ogillar: Ponnymammor.

Från läktaren hörs en ilsket väsande röst. ‘Du måste RÄTA UPP DIG’. I ridhuset travar en ponny runt med en liten flicka på ryggen som är så upprätad att man skulle kunna tro att en steloperation varit inblandad. Vi har allihop sett och framför allt hört dem. Ponnymammorna finns på alla ridskolor och lyckas förpesta stämningen för alla som råkar vara bättre än deras eget barn, men framför allt för just de egna barnen.

Det handlar mycket om att vinna för de där ponnymammorna. Det går inte att ha en häst som river hinder, galopperar i den ökade traven eller vägrar ut sig på hoppbanan. Förlora är inget ord som ingår i ponnymammans ordlista. Det finns inte den minsta lilla möjlighet att ponnymammans eget barn egentligen hellre vill spela fotboll än att rida och inte heller går det att tänka sig att de blågula rosetterna inte är det viktigaste som finns i hela världen.

Ponnymammans barn byter häst ofta. Så fort den stressade, nyinköpta ponnyn tappar lusten för hoppning och lösningen inte stavas varken spö, sporrar eller pessoa är det dags att byta ut den. Ponnier finns det gott om så det är viktigare med en ny pokal till hyllan än att kunna hitta en bästa vän. Det är ju bara en häst.

Vi kan ändå skratta lite åt ponnymammorna. Det är trots allt lite roligt att 50 cm på klubbhoppning betyder mer än både OS och VM tillsammans. Tyvärr finns det ofta en väldigt tråkig baksida av ponnymammans trista attityd. Övriga personer på tävlingsplatsen får höra hur dåligt de rider och vilka värdelösa ponnier de har. Ponnymammans ponny piskas upp bakom ridhuset efter en misslyckad tävlingsdag och hennes dotter har en ständig klump av oro i magen så fort ordet tävling nämns.

Få saker kan så effektivt ta död på ett intresse som ponnymammans hets för att vinna fler tävlingar, hoppa högre hinder, göra bättre bakdelsvändningar och hänga fler rosetter på väggen. Det som egentligen skulle vara en rolig tid med den bästa ponnykompisen blir istället förpestad av krav, besvikelse och hårda ord. Ponnymammans barndomsdröm om att med en egen häst vinna alla tävlingar i världen har gått i arv till dottern som egentligen bara vill borra in ansiktet i hästpäls, skritta en runda barbacka och låta ett par spetsade hästöron lyssna på all världens hemligheter.

Självklart vet jag att inte alla ponnymammor är extrema vinnarskallar som hetsar sina barn tills de bryter ihop i hjälplösa högar, men det förekommer såväl i ridsporten som i andra sporter och innebär en stor press på unga ponnytjejer- och killar.

Veckans träning.

På torsdag åker jag äntligen, äntligen, äntligen hem igen.

Måndag-onsdag: Vila.
Torsdag: Jag misstänker att Betty kommer vara alldeles överladdad av energi så vi börjar med lite löst arbete i paddocken där hon får rusa av det allra värsta. Efter det tror jag att vi ska försöka oss på någon form av cavalettiarbete.
Fredag: Skogstur för att träna kondition och styrka.
Lördag: Jag jobbar i helgen så vi får hålla oss i paddocken. Vi får se om det blir tömkörning eller ridning.
Söndag: Vila.

Jag kan knappt vänta till torsdag!