När pållen protesterar.

Jag tror att alla som sysslar med hästar och ridning antingen redan har stött på eller kommer stöta på trotsperioder och protester. Det är inget konstigt att en unghäst som håller på att bli självständig och utveckla självförtroende ifrågasätter flockledaren.

Jag berättar väldigt utförligt och sakligt om Bettys protester. Det är ett sätt för mig att analysera situationerna, försöka hitta en lösning och att i efterhand kunna gå tillbaka och läsa om vad som hände och hur vi löste det den gången. Det ni inte får läsa om är hur extremt mycket det tär på mig, rent psykiskt.

I de situationer där Betty trotsar känner jag inte igen henne. Hon är tjurig, envis och inte alls samarbetsvillig. Hon vill få sin vilja igenom och blir totalt vansinnig när det inte går som hon vill. I vanliga fall är hon väldigt rädd om mig och i grunden är en hon försiktig häst. Under den senaste perioden av protest då hon har stressat hemåt har hon däremot gjort i princip vad som helst för att slippa stå stilla när jag har bett om halt. Hon har kastat sig åt sidorna, slängt med huvudet, försökt sticka iväg och backat för att komma undan. När hon är på det viset får jag inte kontakt med henne och hon verkar glömma bort att jag är med.

Jag vet att jag skämtar lite om hennes protester i stil med att ‘det är tur för henne att hon är söt’. Det gör jag framför allt för att jag inte vill klaga på min häst, gnälla inför er eller helt och hållet erkänna för mig själv hur mycket jag tar åt mig. Att Betty beter sig på det här viset känns som ett svek samtidigt som jag känner mig orättvist behandlad. Jag lägger ner vansinnigt mycket tid, mycket mer än väldigt många, på att få en stabil, trygg häst som vågar vara sig själv i min närvaro. När hon sedan protesterar på ett så oförsiktigt och okontrollerbart sätt blir jag fruktansvärt besviken.

Jag berättar inte att jag tänker på hennes protester dygnet runt, fullständigt vänder ut och in på mig själv i jakt på en lösning eller hur jag ibland sätter mig i bilen och gråter hela vägen hem från stallet, helt enkelt för att jag inte för mitt liv kan förstå hur Betty kan vilja göra så mot mig när jag vet att hon älskar mig precis lika mycket som jag älskar henne.

Bettys protester kan göra mig ledsen, besviken, arg och riktigt förbannad, men jag tvivlar aldrig någonsin på oss. Jag vet att vi kommer ta oss igenom svårigheterna, men att det ibland kräver tid och extremt mycket list. Jag har en häst som är vansinnigt tuff i huvudet vilket gör att jag kanske kommer ha en svårare tid än vad andra med unghästar har, men det kommer vara värt det i slutändan. Trots att vi ibland har det jobbigt är det mer än guld värt när vi lyckas jobba oss igenom en period av trots och protester för att se ljuset i andra sidan tunneln. Betty är fantastisk, underbar och världens bästa nästan hela tiden och det väger upp för våra motgångar flera gånger om.

Betty är ibland ett monster, men hon är mitt monster, och så kommer det alltid att vara.

Annonser

0 thoughts on “När pållen protesterar.

  1. Olivia

    Hej!

    Jag ville bara tala om hur extremt mycket jag känner igen mig i det du beskriver! Jag har ju själv ett 5-årigt fuxsto, som jag älskar mer än allt annat, och det du skriver; ”I de situationer där Betty trotsar känner jag inte igen henne. Hon är tjurig, envis och inte alls samarbetsvillig. Hon vill få sin vilja igenom och blir totalt vansinnig när det inte går som hon vill. I vanliga fall är hon väldigt rädd om mig och i grunden är en hon försiktig häst. Under den senaste perioden av protest då hon har stressat hemåt har hon däremot gjort i princip vad som helst för att slippa stå stilla när jag har bett om halt. Hon har kastat sig åt sidorna, slängt med huvudet, försökt sticka iväg och backat för att komma undan. När hon är på det viset får jag inte kontakt med henne och hon verkar glömma bort att jag är med.” är så precis vad jag har känt med min Donna, dock inte gällande just ridning utan vid hantering från marken, framförallt i samband med lastträning…

    Jag drar alltihop från början, det blir lättast att förstå då…;
    Donna bodde under sina första år i livet på en gård på Gotland, hon stod tillsammans med sin mamma och hade det perfekt som unghäst! Vid 1½ års ålder fick hennes ägare ”familjeproblem” som gjorde att hon var tvungen att flytta och valde då att flytta hem till Enköping, eftersom att hon där inte hade någon gård kunde hon inte få med sig alla hästarna direkt, utan några blev kvar där någon månad. När det sedan blev dags för lilla Donna att flytta anlitades ett företag som kör hästar, och vilt främmande människor skulle då kasta in denna stackars unghäst som aldrig åkt transport eller varit ifrån sin mamma i en transport och sedan köra henne från Gotland till Enköping. I massor med timmar stod hon instängd i denna, i väntan på båt, broöppningar, rastpauser för chaufförer exc. Donna fick däremot ingen rast… Väl i Enköping stod hon ett tag, utan att bli särskilt mycket hanterad, och när hon sedan skulle flyttas till ett stället mellan V-ås och Enkpn. blev hon lastad- lungt och hon fick ta sitt i sin tid, men väl inne sen hoppade hon över bommen…
    Sedan hon kom till mig (reds hem till mig då hon stod 2 km härifrån…) lasttränade vi, och det gick med stora framsteg! Först i tom transport, sedan med bom fram, sen med mellanvägg ”öppen”, sedan med ihopflyttad vägg- dit gick allting prima! Helt smärtfritt! När vi kom till nästa steg- att lägga på bommen- hände det som inte fick! Hon var egentligen lugn, men vi hade missat en liiiten detalj! Att bommen bak var i ponnyhöjd… Så när hon backade bak för att ”känna efter” och ställa sig till rätta halkade hon till, skulle ta stöd mot bommen men fick den under sig och ”satte” sig på den och bakbenen gled in under henne och hon gjorde en ”bakåtvolt” inne i våran enaxlade, 20 år gamla och obesiktade hästtransport… Hon hamnade på rygg där inne, och framme i transporten- fortfarande på hennes sida av bommen stod jag, och hon försökte sparka sig ut! Hon fick panik och sparkade, och sparkade, och sparkade! Till slut lyckades hon komma ut- jag har ingen aning om hur- men ut kom hon, och sedan dess har vi fått jobba med detta! Både förtroendet för mig, mitt ledarskap och transporten…
    Den här hästen är VÄRLDENS snällaste! Hon har alltid gjort som jag bett- det är klart att jag har fått bevisa mitt ledarskap- men inte som jag BORDE ha behövt på en 4/5-åring, hon har alltid varit okomplicerad och aldrig ”dummat” sig! Men månaderna efter det… Det har, till och från, varit ett helvete (ursäkta språket), rent utsagt!
    Eftersom att transporter inte varit att tala om för denna dam sedan dess har vi lånat min tränares lastbil (och tränare själv vilket i högsta grad varit nödvändigt..!). Vid träningar i den har det väl gått hjälpligt ibland, men så plötsligt blir hon jättearg och respektlös! Det är en helt annan häst! Hon kastar sig mot mig, ”trycker” undan mig, springer över mig och reser sig mot mig… Hon kan gå på halvvägs och sedan få för sig att backa ut, och står någon då ivägen så ska man inte tro att hon tar en omväg utan snarare; Synd för dig…
    Självklart har hon inte fått vinna, utan vi har tragglat tills hon gett sig, men just i lastbilen har det inte varit rädsla utan bara trots. När hon sedan har gått in och lyssnat har vi självklart gett oss, men det blir ju inte precis en positiv stämning när man praktiskt taget blivit översprungen av sin häst…
    I somras slog hon även runt med min mamma på ryggen under en ridtur, och lika så efter det testade hon och var väldigt tuff… Så det verkar som att hon passar på att försöka när vi är i underläge och försöker vara snälla och ta det lite lugnt med henne för att vi tror att det är vad som behövs…
    Och när jag har skrivit det här så är det så att jag får lite dåligt samvete… Det känns som att jag snackar skit om min häst, och är jättedum- men du får absolut inte tro att jag inte älskar eller respekterar henne! För det gör jag! Så in i… jag vet inte vad! Jag har inte haft henne i fullt ett år och det känns som att vi suttit ihop jämt! Jag älskar henne och hon älskar mig! Och respekterar mig och alla andra, i vanliga fall, men det finns undantag…

    Jag hoppas att du orkat läsa och att det inte var en helt meningslös text, men det jag ville få fram var: Jag känner igen mig så väl! Precis som du beskriver att du känner dig besviken känner jag mig! Inte på hästen, egentligen, utan på mig själv… På oss…
    Skillnaden med mig är att jag faktiskt tvekar… Inte på att vi är tillräckligt tajta, och så, utan på att jag inte har tillräckligt med kunskap, tålamod och helt enkelt att JAG ska klara det… Att VI gör det vet jag, men jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende, allt som någonsin kan gå fel tar jag på mig själv…

    Mvh Olivia, Ollie-96 på dayviews…

    Svara
    1. Frida

      Det är oerhört tufft när de har sådana perioder, det kan man inte komma ifrån. Man försöker verkligen rannsaka sig själv för att kunna hitta det fel man gjort som har fått dem att bli sådana. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat Mikaela vad jag har gjort fel så att Betty har blivit på det viset. Felen ligger inte alltid hos oss. Unghästar utvecklas, mognar och testar gränser, det hör till. Det vi kan göra är att hjälpa dem igenom det så bra det bara går och ge dem det de behöver helt enkelt. Ibland tar det tid, extremt lång tid, men om man har en plan och försöker se till framgångarna istället för motgångarna har man kommit en lång bit på vägen.

      Har du någon som kan hjälpa dig med din pålle? Ibland behöver man ha någon utifrån som kan guida en, bolla idéer och stötta en när det är som allra värst.

      Svara
      1. Olivia

        Ja, så sent som idag var det väldigt jobbigt att vara unghästägare… Eller hästägare över huvud taget, när jag skulle ta in henne från hagen drog hon ifrån mig, och jag fick inte tag på henne förrän de andra hästarna var inne. Problemet med mig är att jag först blir så arg och besviken och utåtagerande, och sedan efteråt vänder det inåt och inte bara rannsakar mig själv utan även trycker ner mig själv…

        Det som är, som idag, är att jag blir så besviken på mig själv, jag visste att det skulle bli tufft, och jag har aldrig tvekat på att det skulle bli såna här motgångar, men jag hade trott att jag skulle bli och vara starkare…
        Min tränare får samma frågor, och jag blir så försiktig,lite för, så jag frågar henne om nästan allt, innan jag ska rida i paddocken och träna dressyr, innan vi ska till min kompis exc. Dock tror jag att den försiktigheten beror på att min förra häst blev så illa skadad, men jag har ofta svårt att acceptera att felet inte är mitt…

        Jag har min ”extra-farmor” som hållit på med hästar sedan hon var barn och som får mina dummaste frågor och som jag kan diskutera i timmar med om t.ex naturläkemedel, olika hästar exc., så har jag min hovslagare som också ofta råkar ut för min osäkerhet, och en till att nämna är min klippa som räddat mig flera, flera gånger: min tränare, som har ridit in henne och hade henne på försäljning som känner min häst bra. Jag har även mina föräldrar bakom mig, men det är främst de tre som jag går till när det är något…

        Svara
        1. Frida

          Det låter som att du behöver försöka tänka om. Man kan inte ta på sig ansvaret för allt som händer, varken i livet eller med hästarna. Allra helst unghästar går in och ur tuffa perioder och det gäller att inte ta det personligt.

          Vad bra att du har människor kring dig som du kan prata med!

          Svara
  2. Mickaela Jansson

    Texten träffade rakt i hjärtat! Går igenom samma sak nu fast lite andra problem än vad du har. Jag och min snart 6 åring förlorade hennes mamma och min stora kärlek i november. Jag har alltid kännt mig starkt kopplad till båda hästarna, kanske lite mer till hennes mamma. Men när hon försvann tappade vi varandra så mycket. Från att ha haft en häst som oftast tycker om att stå och mysa, har varit possetiv till mycket nu är arg på allt och alla. Hon kan utan tvekan sätta upp sin mule rakt i ansiktet med öronen rakt bakåt. Våran resa sen hon föddes har inte varit lätt men det har funnits många glädjestunder som fått mig att inse att det har varit värt att kämpa. Idag känns bara allt tungt. Jag älskar henne så mycket jag bara undrar om hon gör detsamma för mig. Jag vet vem den riktigt Thengilya är och jag strävar efter att få henne tillbaka. Det gäller att kämpa och låta det ta tid…Nu hoppas jag att med hjälp av en ny tränare ska kunna ta oss tillbaka och bli så samspelta som vi var innan Starlight somnade in…

    Tack för trevlig läsning och för att du vågar skriva ut att man kan misslyckas och ha det kämpigt!

    Svara
    1. Frida

      Vad skönt att höra! Jag var faktiskt lite orolig för hur responserna skulle bli när jag publicerade det här inlägget.

      Tråkigt att höra att du har förlorat din häst. Det är alltid fruktansvärt när de inte finns längre.
      Jag hoppas att du och ungdomen kan hitta tillbaka till varandra.

      Ingen är perfekt och alla stöter vi på motgångar. Hästvärlden behöver bli lite med ödmjuk och våga erkänna att allt inte är guld och gröna skogar. Tack igen!

      Svara
  3. Mickaela Jansson

    Texten träffade rakt i hjärtat! Går igenom samma sak nu fast lite andra problem än vad du har. Jag och min snart 6 åring förlorade hennes mamma och min stora kärlek i november. Jag har alltid kännt mig starkt kopplad till båda hästarna, kanske lite mer till hennes mamma. Men när hon försvann tappade vi varandra så mycket. Från att ha haft en häst som oftast tycker om att stå och mysa, har varit possetiv till mycket nu är arg på allt och alla. Hon kan utan tvekan sätta upp sin mule rakt i ansiktet med öronen rakt bakåt. Våran resa sen hon föddes har inte varit lätt men det har funnits många glädjestunder som fått mig att inse att det har varit värt att kämpa. Idag känns bara allt tungt. Jag älskar henne så mycket jag bara undrar om hon gör detsamma för mig. Jag vet vem den riktigt Thengilya är och jag strävar efter att få henne tillbaka. Det gäller att kämpa och låta det ta tid…Nu hoppas jag att med hjälp av en ny tränare ska kunna ta oss tillbaka och bli så samspelta som vi var innan Starlight somnade in…

    Tack för trevlig läsning och för att du vågar skriva ut att man kan misslyckas och ha det kämpigt!

    Svara
  4. Loella

    Känns verkligen skönt att man inte är ensam 🙂 Du beskriver det så himla starkt och bra, träffande.

    Jag försökte göra som du, förklara på ett riktigt och ärligt sätt och bad samtidigt om råd på en facebok-grupp. Den tråden har nu över 50 kommentarer och har gått överstyr! Jag känner mig påhoppad då en del ansåg att min häst var farlig och inte hade nån respekt för människor!

    Detta gjorde mig både ledsen OCH osäker. ”Är min häst farlig??”
    Därför kändes det SÅ SKÖNT att läsa detta inlägg med tillhörande kommentarer och känna att ”Okej, jag och min häst är inte ensamma :)”

    Med facit i handen, så skulle jag aldrig ha publicerat varken nått inlägg på bloggen eller facebook.

    Bloggen är låst nu, på obestämd tid. Men om du skulle vilja läsa – mejla mig så får du användarnamn och lösen.

    Tack å kram

    Svara
    1. Frida

      Jag är galet glad att jag får så fin respons på det här. Jag var lite rädd att reaktionerna skulle bli precis så som du säger och att folk skulle tro att Betty beter sig som hon gör för att jag inte reder ut att uppfostra henne. Tack och lov är ni lika förstående som vanligt, vilket är oerhört skönt. Betty är ju inte farlig på det sättet, hon skulle aldrig sparka, bita eller stegra, men hon har en enorm vilja.

      Vad tråkigt när det blir så. Folk är ofta så dömande utan att ha någon insikt i vad som egentligen är problemet, trots att man försöker förklara det.

      Lycka till med din pålle, det kommer säkert lösa sig med tiden!

      Svara
  5. Loella

    Känns verkligen skönt att man inte är ensam 🙂 Du beskriver det så himla starkt och bra, träffande.

    Jag försökte göra som du, förklara på ett riktigt och ärligt sätt och bad samtidigt om råd på en facebok-grupp. Den tråden har nu över 50 kommentarer och har gått överstyr! Jag känner mig påhoppad då en del ansåg att min häst var farlig och inte hade nån respekt för människor!

    Detta gjorde mig både ledsen OCH osäker. ”Är min häst farlig??”
    Därför kändes det SÅ SKÖNT att läsa detta inlägg med tillhörande kommentarer och känna att ”Okej, jag och min häst är inte ensamma :)”

    Med facit i handen, så skulle jag aldrig ha publicerat varken nått inlägg på bloggen eller facebook.

    Bloggen är låst nu, på obestämd tid. Men om du skulle vilja läsa – mejla mig så får du användarnamn och lösen.

    Tack å kram

    Svara
    1. Frida

      Jag är galet glad att jag får så fin respons på det här. Jag var lite rädd att reaktionerna skulle bli precis så som du säger och att folk skulle tro att Betty beter sig som hon gör för att jag inte reder ut att uppfostra henne. Tack och lov är ni lika förstående som vanligt, vilket är oerhört skönt. Betty är ju inte farlig på det sättet, hon skulle aldrig sparka, bita eller stegra, men hon har en enorm vilja.

      Vad tråkigt när det blir så. Folk är ofta så dömande utan att ha någon insikt i vad som egentligen är problemet, trots att man försöker förklara det.

      Lycka till med din pålle, det kommer säkert lösa sig med tiden!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s