Dagens Betty.

Idag har jag och Mikaela haft en riktig heldag. Vi började i ‘mitt’ stall och med Betty. Mikaela hade förstås kameran med sig, men skulle även hjälpa mig att komma ett steg vidare i arbetet med Betty form. Precis som jag har misstänkt har jag varit alldeles för snäll mot henne. Hon gör liksom sig rak i kroppen istället för att ställa och böja sig på voltspåren. Jag har tidigare tänkt att hon är lite för svag för att klara det så jag har inte krävt så mycket. Idag upptäckte jag att hon minsann inte alls är så svag. Trots att hon både ställde och böjde på en liten volt sänkte hon inte farten det minsta. Med andra ord orkar hon. Betty blev lite arg emellanåt, men jobbade ändå på fint.

Även i galoppen måste jag börja ställa högre krav. Betty kan och orkar böja sig så vi måste jobba på volter även där för att successivt stärka henne.

Det känns galet roligt att vi är lite mer on the road igen. Det har ett tag känts omotiverat eftersom vi har stått lite stilla. Nu vet jag precis hur och vad vi ska träna för att vi ska fortsätta utvecklas och kan knappt vänta på att rida nästa pass!

Eftersom Mikaela var på plats passade vi på att ta några nya hoppbilder. Mikaela byggde hindret innan jag hann säga något. Vi började hoppa fram i trav och galopp på ett för mig lagom högt hinder. Fröken Lundgren hade dock hämtat ytterligare en bom. Jag vet inte om jag har berättat det för er, men jag har dragit på mig höjdrädsla nu sen jag slutade hoppa höga hinder. Jag och Betty hoppar ju inga höjder ännu. Det otäcka är inte själva hoppet, utan att se hindret i anridningen och tänka att ‘shit, det är högt!’. Betty hoppade dock som ingenting och det ger absolut mig bättre självförtroende när det kommer till högre höjder.

Vi har inte mätt hindret seriöst, men en snabbräkning av hålen på hinderstödet visar 85-90 cm och det är tveklöst det högsta jag och min pärla har hoppat!

Som ni redan vet får Betty för sig lite idéer när hon tycker att det passar. Idag kände hon för att springa som ett jihu i höger galopp, så det fick vi jobba med länge för att hon skulle ge med sig. Som tur var hade jag Mikaela i paddocken som moraliskt stöd. Så fort Betty drog iväg svängde jag in henne på en liten volt och efter några varv kunde vi galoppera helt normalt runt hela paddocken. Då var både hon och jag helt slut, så vi travade av och avslutade för dagen.

Två små hopp från igår.

Annonser

0 thoughts on “Dagens Betty.

  1. Johanna

    Har också samma typ av hopprädsla. Jag blundar i avtrampet om jag någon gång hoppar högre än 70 cm, haha, och det är ju inte ens högt, egentligen 🙂

    Svara
    1. Frida

      Haha, det gjorde ‘tanterna’ som red i min grupp på ridskolan, höll i manen och blundade.
      Jag bara biter ihop och dör inombords i anridningen istället, 😉

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s