Månadsarkiv: juni 2012

Ridutveckling.

Jag lade upp ridbilder som en jämförelse på dayviews så jag tänkte att jag visar er den här också.
Jag tror att ni har ganska lätt för att se vilka bilder som hör ihop.

Bilderna är tagna följande datum:
4/1 2011: Första uppsittningen någonsin. Betty var dessutom i en väldigt osmickrande växtfas.
12/4 2011: Vi hade ännu inte befäst sökningen framåt, nedåt. Betty förstod inte riktigt vad handen och skänkeln menade. Då hon var så pigg just under det passet travade vi uppsuttet för första gången, helt på Bettys initiativ. Jag skrattar hejdlöst när jag ser bilden som är tagen rakt från sidan. Jag tyckte att hon var så fin första gången jag såg den, men hon ser bara  ut som en liten bebis.
19/7 2011: Vi har börjat hitta framåt, nedåt-sökning. Betty trampar bättre under sig och rundar överlinjen. Vi har tagit ett litet litet steg på resan mot slutmålet.
25/9 2011: Vi börjar hitta lite sökning även i galoppen, som är Bettys svåraste gångart. Under hösten 2011 började vi hoppa uppsuttet och om jag inte minns helt fel är de här bilderna från vår andra hoppning med ryttare någonsin.
9/11 2011: Vi avancerar med att börja lära oss öppna så smått för att stärka Betty. För att hon skulle få jobba med huvudet, och för att hon älskar bommar och galopp, började vi även så smått med flygande byten över bom.
15/3 2012: Hoppningen fortsätter att avanceras.
24/3 2012: Andra hoppkursen för Mats Silfver och herregud, så mycket vi lär oss varje gång vi rider för honom.
9/4 2012: Vår första tävling! Vi hoppade hela 30 och 40 cm på pay and jump i Mörrum. I första klassen tyckte Betty att det var lite för mycket att titta på, men i andra fick vi med oss en felfri runda.
19/4 2012: När Mikaela är på besök blir det höga hinder. Vi slog vårt rekord och hoppade över hela 90 cm.
16/6 2012: Här arbetar vi idag. Min vackra, fina, underbara vän börjar bli stor. Vi har högt ribban och jobbar mot en högre, något mer samlad form med bibehållen aktivitet i överlinje och bakben.

Det hinner minsann hända mycket med en liten unghäst på ett och ett halvt år. Nu hoppas jag att hon blir helt hundra bra väldigt fort så att vi kan plocka upp allting där vi lämnade det. Jag saknar att sitta på min vackra vän!

Annonser

Gårdagens Betty.

Igår gick det bättre med min lilla tjej. Innan jag gick in i hagen förberedde jag mig med ett välbeprövat trick – muta. Det hade dock inte behövs. När Betty förstod att jag var på väg att hämta henne kom hon fram till mig lika glatt som vanligt. Även om hon blir avundsjuk när jag hämtar Fiona verkar det gå ganska bra om jag låter Betty få följa med först. Vi får göra så i fortsättningen så att hon blir nöjd. Det är inte lätt att vara liten och vilja ha ensamrätt på sin matte.

Det regnade som fanken igår så Betty fick följa med in i stallet. Jag pysslade, klappade, kliade och borstade på alla hennes favoritställen. Vi stod i stallgången och bara umgicks. Jag tvättade även av såret på hasen med Lactacyd, jodopaxade och sprayade över sårspray för att hålla flugorna borta. Hon var inte lika öm som i förrgår utan stod ut med att jag tvättade och skrubbade riktigt ordentligt.

Innan jag släppte ut min sköna böna i hagen igen passade jag på att klippa bridle pathen (ni vet den där biten man precis bakom öronen som man kan klippa för att tränset ska ligga på plats?) och jämna till svansen som nästan nådde ända ner till marken.

Jag hoppas att min lilla dams glädje håller i sig, även om jag fortfarande misstänker att den ny trotsomgång är på intågande.

Sorg.

Då var vi där igen. Fler tårar. Många fler. Jag trodde att jag liksom hade kommit en bit på vägen, att det började kännas lite bättre på något sätt. Kanske trodde jag att tårarna och ledsenheten så sakteliga började ersättas med glädje över att ha fått lära känna en så fin vän. Jag trodde fel, fruktansvärt fel.

Ikväll kom alltihop över mig igen. Känslan av att sitta på hennes breda rygg, hennes mjuka mule mot min kind, hennes panna mot min mage. Allt hon var. Fortfarande pratar jag för det mesta om henne i nutid när jag pratar om henne. Som om hon finns kvar, som om hon fortfarande är allt det där hon var. Jag märker att jag skiftar mellan att vara och har varit. Jag har inte insett det helt och hållet ännu, men jag tror att någon form av insikt nådde mig ikväll. Jag tror att jag någonstans förstod att jag har suttit på henne för sista gången, kliat henne i de långa öronen för sista gången och skrattat åt hennes tokiga upptåg för sista gången. Det gör så vansinnigt ont att jag inte ens kan beskriva det i ord.

De här tårarna är annorlunda. De är inte så direkt smärtsamma som de jag gråtit innan, men de är totalt tröstlösa. Det är tårar av insikt, av längtan och av en fruktansvärd tomhet som vägrar lämna mig. Tårarna verkar aldrig vilja ta slut.

Ofelia, jag saknar dig så mycket att det gör ont.

Vackra, fina.

Gårdagens Betty.

Betty är inte rolig just nu. Eftersom hon har vilat från hårt arbete ett tag och bara varit ute på promenader är hon extremt understimulerad och vet inte riktigt vad hon ska göra av sig själv. Igår kunde jag inte komma nära henne i hagen. Hon sprang iväg när jag var på väg mot henne. Marie, stallägaren, kunde ta henne utan problem, så det är mig Betty inte gillar just nu. Jag skulle bara longera henne för att se om hon fortfarande haltar. Svullnaden är borta från kotan, men hon har fått ett sår på hasen som är ömt, så troligtvis är det därför hon inte går helt rent.

Jag tror att Betty till på köpet är på väg in i en ny trotsperiod. Hon har fått ett ganska drygt uttryck, vilket är typiskt henne när hon protesterar. Troligtvis triggas det av att hon bestämmer över Fiona i hagen. Det var precis likadant förra året när Dalton kom och hon bossade runt på honom. Jag tycker aldrig att trotsperioderna är roliga, men jag klarar av dem för att jag måste. Just nu känner jag mig så fruktansvärt skör efter allt med Ofelia. Jag håller mig flytande, men det är med nöd och näppe. Jag vet inte om jag orkar ta i en massa protester också, även om jag vet att jag kommer att bli tvungen om det väljer att inträffa nu.

Betty är avundsjuk på att jag kommer och hämtar Fiona. Jonna är i USA nu så jag har ansvar för att borsta, klappa och titta till hennes fuxdam. Betty är arg för att Fiona får följa med mig in i stallet och även för att Olinda är kompis med nykomlingen. Som tur är förstår Fiona vad Betty menar och flyttar sig när hon kommer mot henne. Betty är inte heller elak mot henne, men hon flyttar runt på henne en del.

Jag hoppas att min lilla höna kan bli frisk snart så att vi kan återgå till ridning och träning igen. Jag vill att hon ska vara sitt vanliga pigga, glada och positiva jag. Jag förstår att hon är riktigt understimulerad när hon inte kan göra något. Hon har ju massor av energi som behöver komma ut. Igår överreagerade hon på minimala signaler bara för hon vill göra något. När jag longerade henne för att kolla hältan slutade hon inte springa. Min stackars lilla tjej. Det är dags att bli frisk nu.

Trots-Betty i maj förra året.

Gårdagens hästlån.

Igår var jag en sväng på Börjes i Tingsryd med Sofie. Tyvärr köpte jag bara tråkiga saker som pälsglans, flugspray, ridstrumpor och ridhandskar. Det är ju sådant som behövs, men det betyder inte att det är roligt att lägga pengar på för det.

När vi var tillbaka hos Sofie lånade jag ett par ridbrallor och jodphurs. Vi körde sedan upp till sommarbetet där Sofies pållar går nu. Väl på plats fixade vi i ordning Melvin och Felizia för att sedan gå ner till den andra hagen där Bianco och Lina går. Sofie hoppade upp på Bianco, jag på Melvin och så tog vi Lina och Felizia som handhästar. Hennes pållar har fått lite sommarvila nu, och Lina är ju bara två år, så de är under igångsättning. Det passade därför bra med en lång skrittur för att börja jobba igång dem så smått.

Felizia är helt oslagbar som handhäst. Hon håller på egen hand perfekt avstånd hela tiden och ser till att hänga med i den andra hästens tempo. Melvin var piggelin och glad så han knatade på riktigt bra. Bianco fick agera trygg farbror åt lilla Lina som efter att ha taggat ner lite följde med riktigt fint.

Det var en härlig skrittur i solskenet och precis lagom för alla fyra pållarna. Vi hann prata massor under turen och det tycker både jag och Sofie är något av det bästa som finns.