Månadsarkiv: augusti 2012

Dagens Betty.

Idag tänkte jag bara pyssla om min lilla häst lite. Hon kom och mötte mig i hagen och sen gick vi direkt in i stallet. Jag började med att tvätta muggen som envisas med att bilda nya skorpor, även om det inte är alls många. Jag klippte faktiskt bort lite hovskägg till idag för att kunna komma åt ordentligt så jag hoppas att det gör susen.

Under tiden Hexocilschampot verkade passade jag på att rykta Betty. Hon hade tagit ett rejält lerbad igår, precis som alltid, så hon var helt täckt av smuts.

Betty är vansinnigt irriterad över att behöva ha bandage på det skadade benet. I hagen står hon mest och slår med det för att det stör henne och när hon går blir hon arg för att hon inte har samma känsel som hon brukar ha. När jag skulle kratsa den hoven idag upptäckte hon att hon inte kunde böja benet på samma sätt som hon brukar och då blev hon vansinnig. Istället sträckte hon bara det framåt, in under magen som för att säga ‘Ser du matte? Det går inte!’. Hon får faktiskt stå ut, hon ska nämligen bara vara bandagerad tills imorgon.

‘Vaddå? Skulle jag inte stå på snedden?’

Från hjärtat.

Igår berättade jag hur det gick till under återbesöket på hästkliniken. Vad vi gjorde, vad veterinären sa, hur Betty uppförde sig och hur lastningen gick. Jag har även länge pratat om Bettys överskottsenergi, hennes humör som går upp och ner och mina ständiga försök att hålla henne glad. Nu är det min tur att från djupet av mitt hjärta berätta om mina känslor kring den här skadan.

Trots att veterinären sa att hon kommer att bli bra känns det förbannat tungt. Vi har ett halvårs rehab framför oss, om inte ännu mer. Ett halvår med skrittpromenader och otaliga försök att hålla Betty på gott humör. Det kommer innebära massor av dagar då Betty kryper ur sitt skinn av överskottsenergi och dagar då hon vänder på klacken när hon får syn på mig för att hon är så obeskrivligt trött på att aldrig få jobba ordentligt.

Jag är livrädd. Rakt igenom och helt enkelt livrädd. Jag har inte riktigt vågat erkänna för mig själv innan hur rädd jag är. Trots att rehaben känns jobbig skrämmer den inte mig för jag vet att vi tar oss igenom den på ett eller annat sätt. Det är ovissheten som gör mig rädd. Även om chanserna att hon ska bli bra är stora finns det inga absoluta garantier. Tankarna på Ofelia är alldeles för färska och gör fortfarande för ont för att jag ska våga hoppas för mycket. Det känns som att jag ställer in mig på att allt ska gå åt helvete bara för att jag är så fruktansvärt rädd för att det ska göra det.

Ni andra som har gått igenom långa perioder med skador, konvalescens och massor av ovisshet, hur har ni klarat det? Vad har fått er att fortsätta hoppas och våga tro att det faktiskt kommer att bli bra igen?

Det finaste jag har. ♥

Visste du att…

… hästens hovskägg är till för att skydda karlederna mot fukt och smuts? En häst med mycket hovskägg har ett bättre skydd mot mugg. Om man klipper bort hovskägget eller har en häst som inte har så mycket måste man se till att hålla karlederna rena och torra.

Återbesök på hästkliniken.

Idag var det dags att åka till kliniken och titta till Bettys ben igen. Min sköna böna var totalt övertaggad och alldeles tokig när jag ställde henne i stallgången. Jag tror att hon misstog min nervositet för förväntan och trodde att vi skulle iväg och träna. Jag kan säga att jag var livrädd inför att åka iväg idag och jag hade på något sett förberett mig på att det skulle gå åt helvete. Betty härjade runt i stallgången och efter ett tag fick jag nog. Då knäppte jag loss henne så att hon stod lös med bara ett långt grimskaft fastsatt för säkerhets skull. Hon fick sedan träna på att stå stilla och stå kvar även när jag lämnade henne. Det fungerade fantastiskt bra då både hon och jag blev mer fokuserade.

Lastningen hemma tog lite tid idag. Betty var ofokuserad och på tok för skuttig av överskottsenergi vilket gjorde att hon inte klarade av att koncentrera sig på vad jag ville få fram. Det märktes dessutom att hon är lite ovan vid att lastas och åka så hon blir lite nervös. Trots det kan jag höja kraven och sätta press på henne. Efter en stund traskade hon vackert in i släpet och ställde sig.

Väl framme på kliniken fick vi komma in i undersökningsrummet ganska snabbt. Betty fick lite lugnande, höger bak rakades och sedan traskade vi bort till ultraljudsmaskinen. Björn tittade länge och väl på bilderna innan han förklarade för mig vad han såg. Det var som han trodde ledkapseln som är sönder. Ligamenten på sidorna är uttöjda och leden är svullen. Troligtvis har Betty fastnat i hagen och dragit loss benet vilket har skadat det. I värsta fall kan svullnaden i leden bli kronisk och då måste man operera för att få det bra. Björn sa dock att ‘vi är inte där nu’ och menade på att det andra kommer att läka, men det tar tid. Ligamenten behöver 1-6 månader och ledkapseln ‘lång tid’.

Björn behandlade Bettys led idag och vi ska fortsätta skritta i tre veckor. Då ska vi tillbaka dit för att få ännu en spruta och efter ytterligare fyra veckor är det dags för en ny undersökning för att se hur saker och ting ligger till. Innan hon kan sättas igång mer måste vi se till att få stabilitet i leden.

Jag är vansinnigt lättad över att ha fått höra Björn säga ‘det här kommer att bli bra’. Jag hoppas bara att jag lyckas hålla Betty glad och motiverad i ytterligare några månader och att allt ser ännu lite bättre ut nästa gång det är dags för undersökning.

 

Betty tittar ut på ösregnet och lyssnar på åskan.

Bästa fröken hysteriskt taggad.

Tränar på att lugna ner sig och stå stilla.

Hos veterinären.

Nu är jag och Betty på återbesök på hästkliniken hos Björn Rahm. Jag hoppas så mycket jag bara kan på att allt är bra och att vi åtminstone kan få börja trava och komma igång igen. Både jag och min tjej behöver det just nu!

Håll tummarna för oss!

 

Dagens Betty.

Idag körde jag upp till stallet tidigt på morgonen då jag skulle börja jobba vid halv elva. Det var sjukt dimmigt idag så till en början var det inte helt lätt att hitta hästarna i hagen. När jag hade gått en bit dök de upp i dimman och kom fram till mig.

Vi började med att tvätta och smörja muggen, precis som vanligt. Betty är så söt när jag sopar bort vattnet från stallgången. Helt förundrad står hon och tittar ner på golvet som verkar flyta mellan hennes fötter. Det hade även idag bildats lite nya, envisa muggskorpor så jag pillade bort dem. Jag hittade även en spricka i hoven. Den är ungefär 1½ cm bred och sitter ovanför ballen på ena bakbenet. Som tur var hade inte Pekka, stallägare och hovslagare, hunnit köra så han kom ut och tog en titt. Tydligen är det ett balltramp som har orsakat sprickan, men den har inte synts förrän nu då den har vuxit ner tillsammans med hoven. Det är så fantastiskt skönt att ha kunniga människor runtomkring sig när man nojar över sin lilla häst!

Efter tvätten tog vi en liten promenad. Den blev en kort en på 20 minuter idag då jag inte hade alltför gott om tid. Betty fick gå först och skötte sig alldeles utmärkt. Det märks att hon känner sig mycket tryggare med att gå först och hålla koll åt oss båda.

Sista biten hem fick hon gå lös med huvudet vid min axel och även det gick superbra. Vi gör det mest för att träna lite på fokuset, både mitt och Bettys, och för att göra något lite annorlunda då och då.

Väl framme vi hagen stannade jag och Betty vid hagen. Jag tog av grimman, öppnade grinden och visade henne att det var okej att hon gick in. Min fantastiska, duktiga lilla tjej är så underbart okomplicerad att ha att göra med!

Lite lagom tät morgondimma!

Spökhästar.

Tre morgonpigga damer.

På morgonpromenaden.