Månadsarkiv: september 2012

Bettys avundsjuka.

Ni kanske minns att jag tidigare har berättat att Betty är väldigt avundsjuk? När Fiona var hos oss på bete i somras tog jag hand om pysslet med henne i två veckor medan hennes ägare Jonna var i USA. Betty var totalt vansinnig. Hon jagade undan Fiona bara för att hon kunde. Om jag först tog in Fiona och sedan tänkte gå ut i hagen för att hämta Betty kunde jag inte komma nära henne. Det gick däremot bra för stallfolket att fånga henne.

Jag vet faktiskt inte varför Betty är avundsjuk på andra hästar. Hon var aldrig så mot Ofelia, men å andra sidan hade jag ju Ofelia före Betty så det kanske blev mer naturligt på något sätt. Kanske handlar det om någon form av mognadsgrej som blir bättre med tiden och kanske har det framför allt med vissa hästar att göra.

Till min stora lycka blir Betty inte svartsjuk på Bianco, vilket känns vansinnigt skönt. När jag jobbar hinner jag nämligen inte med båda pållarna utan för ta dem varannan dag. Då är det fördelaktigt om Betty inte blir arg och vägrar låta sig fångas bara för att Bianco fick mer uppmärksamhet dagen innan.

Det återstår att se om det här är något tillfälligt, om hon har kommit över en del av avundsjukan eller om det bara gäller vissa hästar. Kanske kan det hjälpa henne att jag även har Bianco att ta hand om. Oavsett vilket är det inte något direkt problem att hon uppför sig på det viset förutom att jag tycker synd om henne när hon blir arg för att hon måste dela sin matte med andra pållar.

Annonser

Gårdagens Bianco.

Igår tog jag mig upp till stallet efter ett arbetspass på över elva timmar. Det hade börjat mörkna när jag lämnade jobbet och lagom tills jag kom till stallet var det nästan helt kolsvart. Inte nog med det, dimman låg dessutom tät över hagen så det var extra svårt att se någonting överhuvudtaget.

Eftersom jag var ute och gick med Betty i fredags var det Biancos tur att få motionera. Jag gick ut i hagen och ropade på hästarna, men fick inget svar och kunde inte heller se någon av dem så jag började gå uppåt i den stora hagen. Efter ett tag hörde jag ett frustande och rörde mig mot det istället. Betty kom fram ur dimman och mötte mig så jag passade på att klappa om henne innan jag fortsatte mitt letande. Bianco syntes inte till. Jag tog en vända till äppelträden längst upp i hagen och började ge upp hoppet om att hitta guldgossen. Jag började gå tillbaka mot Betty igen och tänkte att om jag inte fick tag på Bianco fick jag ta med fröken gris istället. När jag hade gått tillbaka en bit såg jag en ny figur uppenbara sig i dimman och där stod Bianco med spetsade öron. Han fick följa med ner till stallet.

Väl på plats i paddocken arbetade vi till en början i skritt. Vi använde oss av serpentinbågar över medellinjen. När han kändes fin i skritten gick vi över till trav. Jag var ute efter bjudning, bakbensaktivitet, avslappning, låg form och en lätthet för hjälperna samt att kunna både ställa och rakrikta ordentligt. När även traven var bra lade vi till volter i varje båge. Istället för att rida rakt fram efter volterna flyttade vi i öppna över medellinjen innan jag rätade ut Bianco och gick in på nästa volt.

Vi jobbade vidare med galoppen på stora volter. Jag varierade mellan att följa voltspåret, minska och öka volterna samt flytta in Bianco i öppna. Även i galoppen jobbade han på riktigt fint.

Efter galopparbetet kände jag mig nöjd med honom så vi travade av på serpentiner innan vi skrittade av och gick tillbaka till stallet där Bianco fick mumsa i sig betfor, müsli och pellet innan han släpptes ut i hagen igen.

Ni anar inte hur roligt det är att vara igång med ridningen igen. Bianco är fantastisk att sitta på. Jag märker emellanåt att vi inte är hundra procent sammansvetsade ännu, men det kommer ju med tiden. Vi lär känna varandra för varje dag som går och jag bara älskar det. Det här är precis vad jag behöver!

Visste du att…

… symptom på foderstrupsförstoppning kan vara att det kommer foderblandat saliv ur hästens näsborrar? Den kan även hosta, få kolik och kväljningar. Orsaken är ofta att foder har fastnat. Det kan vara stora bitar av äpple eller morot, betfor som inte har svällt tillräckligt mycket eller torrt kraftfoder som har ätits upp för fort.

Svar på kommentar.

Helena undrade om jag redigerar de bilder jag tar. Jag brukar fixa till dem lite grann, men försöka behålla det naturliga i dem. Jag vill inte att de ska se redigerade ut, utan bara visa sig från sin bästa sida.

Jag använder mig av ett onlineprogram som heter Picmonkey. Där finns de funktioner jag behöver för det jag vill fixa till. Det är enkelt, går snabbt och man slipper installera något program på datorn. Jag har inte riktigt tålamod att lära mig något avancerat program så jag nöjer mig gott och väl med Picmonkey.

Det jag brukar fixa till på bilderna är ljuset (vilket innefattar både ljuspunkter och skuggor). Kontrasten är jag extremt försiktig med då det är så vansinnigt lätt att man får bilder som ser onaturliga ut om man ändrar för mycket på den. Jag rätar upp bilderna om det behövs och beskär förstås dem också. Färgerna ändrar jag sällan faktiskt av samma orsak som jag är försiktig med kontrasten. När bilderna är färdigfixade minskar jag dem i storlek och eftersom jag förminskar dem fixar jag även till skärpan för att de inte ska se suddiga ut.

Här är ett exempel på före och efter redigering och som ni ser är det ingen enorm skillnad:

Gårdagens Betty.

Igår hade Betty vilat två dagar då jag bara hann med Bianco i onsdags och sedan spenderade torsdagen i Ljungby för att titta på en ny bil. Jag köpte till och med ny bil, en Renault Clio -05. Nu ska bilhandlaren bara fixa till den och byta däck så att vi kan hämta den sen.

Vilan hade förstås gjort Betty pigg och på gränsen till övertänd. Vi tog en promenad längs med grusvägen och Betty fick gå först. Hon blåste upp sig, traskade på och passade på att skutta åt sidorna för osynliga spöken för att kunna bli av med lite energi. Vissa dagar är sådana här så det är bara att låta henne hållas så länge det inte går över gränsen.

När vi hade kommit så långt att det nästan var dags att vända hemåt upptäckte vi två rådjur på en åker. Betty tittade nyfiket, men brydde sig inte mycket mer än så.

På hemvägen fick jag vid ett tillfälle säga stopp, backa Betty lite och gå först ett tag för att hon skulle lugna ner sig. Det fungerade bra och efter det var det inga problem. Olinda och Keffis låg ner i hagen och vilade när vi gick förbi på vägen hem. Bianco hade uppgiften att vakta och tog den på största allvar. Han stod och spejade över landskapet med spetsade öron. Han fick syn på mig och Betty och spikade öronen åt vårt håll som för att säga att han kände igen oss och att vi var välkomna tillbaka. Han är för söt den där gule mannen. När jag och Betty kom tillbaka till stallet ställde jag henne lös i stallgången och borstade av henne innan jag släppte ut henne.

När jag var ute i hagen passade jag på att hälsa på Bianco. Jag stod en stund och klappade honom. Nästa gång jag kommer till stallet är det hans tur att få komma ut och röra på sig.

Önskeinlägg: Värsta upplevelsen inom ridsport.

Jag har, trots väldigt många avramlingar, aldrig skadat mig ordentligt när jag ramlat av. Jag har aldrig blivit rädd, aldrig tappat hoppet om hästar och aldrig funderat på att sluta. Vad jag har upplevt är förlusten av två av mina absolut bästa fyrbenta vänner.

Ni som har följt mig ett tag minns att min bästa vän hade ett new forest-sto vid namn Mariette, ‘Mette’. Hon spatserade in i mitt liv och tog sin eviga plats i mitt hjärta när jag var tio år gammal. Mette har på ett hårt men rättvist sätt lärt mig hur man gör häst. Jag har tillsammans med henne och min bästa vän upplevt precis hur det ska vara att ha en första ponny. Sommaren 2010 somnade Mette in, hela 32 år gammal. Hon avslutade på topp, mitt under sommarbetet, i min bästa väns mammas famn. Det kändes så vansinnigt typiskt henne att lämna av med flaggan i topp. Jag är övertygad om att hon lever rövare på de gröna ängarna och visar alla bångstyriga hästar där hur livet fungerar.

Saknaden efter min förra medryttarhäst Ofelia är fortfarande enorm. Precis som med Mette har jag Ofelia att tacka för väldigt mycket. Hennes enorma självförtroende och personlighet går inte att ta miste på och inte heller finns det någon möjlighet att inte falla för henne. Ofelia är, precis som Mette, en häst jag kommer att minnas så länge jag lever. Hon är även en kompis jag kommer sakna för all framtid.

Sov gott, vackra vänner. ♥