Månadsarkiv: december 2012

Mitt 2012 i bilder.

DSC_0018

Min vackra, älskade vän.

fridalogo1

Annonser

2012.

Det här året har minst sagt varit en bergochdalbana. Ett år är alltid händelserikt och man hinner med så mycket trots att tiden tycks gå fortare och fortare för varje månad som passerar. Under 2012 avslutade jag mina studier i Lund och lyckades få ett jobb där jag trivs fantastiskt bra. Jag kom även med på den utbildning som krävs för att jag ska kunna jobba kvar och börjar plugga i Malmö i januari.

Jag och Betty utvecklades enormt mycket under årets första halva. Vi åkte iväg på vår första tävling och fick med oss en rosett hem. Vi jobbade vidare mot högre mål och började nosa på en annan form än den där lägsta möjliga vi jobbat med tidigare. Vi hoppade högre än någonsin och blev bättre vänner än vi någonsin varit.

I maj blev min vackra vän halt och vi hade en riktigt tråkig sommar med rehabilitering, en missnöjd, protesterande unghäst och ovissa veckor av väntan inför veterinärbesöken. Bettys tillfriskningskurva pekade solklart uppåt och för varje gång vi var hos veterinären blev jag mer och mer övertygad om att det skulle gå vägen, även om det skulle ta lång tid.

Ofelia försvann ur mitt liv och tog en del av mitt hjärta med sig. Såhär ett drygt halvår senare är saknaden fortfarande enorm och jag tror att en viss del av den längtan efter henne jag känner kommer att skava i mig för resten av mitt liv.

När jag som mest behövde kom någon gyllene till mig för uppmuntran och för att säga att livet alltid har en silverkant. Bianco är den snällaste gentlemannen jag träffat och det är helt omöjligt att inte falla för hans enorma snällhet. Hans ögon fullkomligt lyser av all den vishet som ryms i honom och jag är så fantastiskt glad att jag får chansen att låna honom.

Oavsett vilka med- eller motgångar man stöter på under ett år känns det när man tänker tillbaka alltid som att det borde ha gått mer tid. Upplevelsen av tid liksom förvrängs och förändras på något konstigt sätt medan man lägger fler och fler händelser bakom sig. Jag tycker alltid att det är spännande att se vad ett nytt år har att erbjuda och att upptäcka varje ögonblick. Jag tror att 2013, liksom 2012, kommer att bjuda på alldeles unika överraskningar.

fridalogo1

Gårdagens Betty.

Igår var det återigen mulet och grått. Eftersom solen strålade i fredags blev jag plötsligt väldigt medveten om hur mörkt och trist det är just nu. Längtan till våren är enorm och jag hoppas verkligen inte att det blir mer snö nu. Jag vill ha tinad paddock, isfritt och mjuka grusvägar igen. Vintern har gjort sitt. Trösten är att vi går mot ljusare tider och att det än så länge inte visas några snöflingor på väderleksrapporten.

Betty fick komma in i stallet för rykt, pyssel och utrustning innan jag satt upp på gårdsplanen och vi skrittade iväg längs grusvägen. Jag hade samma inställning som i fredags, Betty skulle bara gå framåt. När hon tittar på något och böjer kroppen rätar jag ut henne och driver på framåt.

Jakttornet var inga problem igår. Betty spärrade upp näsborrarna och andades lite extra, men mer än så var det inte, vilket var skönt. Det fungerar inte att hon hittar farliga saker och gör det till en grej.

Dessvärre var det halt på vägen nu igen. Det frös i fredags och regnade igår, vilket ledde till underkylt regn och rena rama isgatan. Tanken var att vi skulle rida upp för berget, men det gick inte då det var extremt halt. Som tur var fanns det en bit väg från korsningen och rakt fram som var helt tinad. Eftersom att Bettys skadade ben måste ansträngas fick vi helt enkelt trava några gånger fram och tillbaka längs den vägen.

Traven fungerade väldigt bra. Betty slappnade av fint. Jag låter aldrig henne göra en övergång förrän hon slappnar av och sänker nacken. På så vis kommer vi avslappnat in i den nya gångarten och det blir mycket lättare att hitta avslappning även i högre hastighet.

När vi hade travat några gånger fram och tillbaka skrittade vi hem igen. Betty är väldigt förståndig när det kommer till halka och anpassar automatiskt farten efter underlaget, vilket är skönt. Nu håller vi tummarna för att den sista, envisa isen smälter bort så att vi kan ägna oss åt lite mer avancerad ridning.

fridalogo1

Frida tipsar: Rycka man steg för steg.

När det kommer till hästars man är jag väldigt antingen eller. Antingen vill jag ha riktigt lång, tjock man som man aldrig sätter saxen i eller riktigt kort. Jag tycker absolut att lång man är snyggast, men enbart om hästen har så pass mycket och så bra tagel att den faller snyggt. Om hästen inte kan odla en riktigt lång man och bara får en tunn, halvlång en föredrar jag kort man.

Med tanke på hur hårfager min hönaböna är var det ett bra tag sedan jag ryckte en man, men Bianco var i behov av en uppfräschning så när det ändå var tråkigt regnigt och grått häromdagen passade jag på att fixa till honom.

Jag föredrar en ryckt man framför en klippt. Jag tycker att den klippta manen blir för tjock och stum i nederkant medan den ryckta faller mer naturligt mot hästens hals.
Såhär går jag till väga:
1. Spraya hela manen med pälsglans, låt verka en stund och borsta igenom. Jag tycker att det är mycket lättare att rycka om manen är blank då stråna glider på ett annat sätt och det inte blir lika rufsigt.
2. Ryck inifrån och ut. Jag börjar alltid med den delen av manen som är närmast hästens hals för att sedan arbeta mig utåt. Jag använder den klassiska metoden att ta tag i ett par strån och sedan rycka loss dem vid mankammen. Jag brukar rycka lite i taget och börja om från manke till öron flera gånger om. Jag tycker att det är lättare att få det jämnt om man gör på det viset och dessutom minskar risken att man rycker för mycket på vissa partier.
3. Borsta och kontrollera. Under tiden jag rycker kammar jag regelbundet igenom manen med tagelborste och mankam. Jag brukar även ta ett par steg bakåt för att kolla hur det ser ut på håll. Det är lätt att bli blind när man står nära hästen.
4. Rufsa till. När jag känner mig nöjd rufsar jag till manen ordentligt genom att borsta den på ‘fel håll’ med tagelborsten. Efter det borstar jag ner den igen. På så vis ser man hur manen kommer se ut efter att hästen busat runt i hagen och sedan kommer in för en rykt. Eventuellt behöver den finslipas.
5. Klipp jämnt. När jag är nöjd med ryckningen klipper jag precis i nederkant längs hela manen. Det finns en risk att den ser väldigt tunn ut längst ner på grund av ryckningen, men genom att klippa den blir kanten jämn vilket ger ett något fylligare intryck. Jag brukar även passa på att klippa bridle pathen, precis bakom hästens öron där tränset ligger, när jag ändå har saxen framme.
6. Vänta. Jag brukar ge den nyryckta manen ett par dagar att ligga till sig innan jag kammar igenom den ordentligt och kollar den igen. Eventuellt behöver man efterrycka vissa bitar för att få den helt jämn.

Pannluggen låter jag alltid vara. Jag tycker inte att det är snyggt med en rakt klippt lugg och föredrar dessutom lång pannlugg även om hästen har kort man.

En del hästar tycker att det är väldigt obehagligt att få manen ryckt. Ibland går det att vänja dem, men andra gånger kan det vara omöjligt. Självklart ska man då inte tvinga hästen till manryckning utan hellre välja ett alternativ som sax eller tagelkniv.

Ryckningen kräver lite träning för att man ska kunna få till den riktigt bra. I början tycker jag att det är svårt att veta var man ska börja och vad man är ute efter. Om man därför gör som jag och rycker först en vända från manke till öron och sen börjar om ser man hur slutresultatet successivt växer fram.

Hur friserar ni era hästar?

bild 155

Före. Här är manen bara pälsglansad och genomborstad.

bild 156

Efter. Eventuellt får jag jämna till den ytterligare när den har lagt sig till rätta om ett par dagar.

fridalogo1

Gårdagens Betty.

Igår bestämde jag mig för att vara riktigt stenhård mot min vackra dam. Jag hämtade henne i hagen och direkt när jag hade kopplat henne fick hon gå först, vilket hon ju behöver träna på. Jag höll mig ungefär i höjd med frambenen och det enda som gällde var framåt, framåt, framåt. Vi började sedan skritta längs grusvägen i friskt tempo. Betty var till en början lite tjurig, men insåg fort att det inte fanns några alternativ, så hon traskade glatt på.

Vid jakttornet började hon snegla och vilja gå åt sidan, så jag gav henne inga val. Ett stadigt tag i grimman och ett par tydliga smackningar var vad som behövdes för att hon skulle gå förbi utan att konstra. Vi har passerat det så många gånger nu att det inte handlar om rädsla utan enbart om en fixidé hon har fått just för att hon blev rädd första gången hon såg det.

Vi fortsatte sedan längs med grusvägen. Betty var väldigt piggelin så jag lade faktiskt in lite trav också. Det förstärkte förstås mitt mål med att få henne att fortsätta framåt, vilket var bra. Hon kan behöva tänka mindre på allting omkring och mer på att bara gå på.

När vi hade kommit en bit upp på berget tänkte jag att vi skulle gå in i skogen. Under löven var det fullt av vatten som hade frusit, vilket gjorde att det var snorhalt överallt. Vi struntade därför i det och fortsatte en bit längs grusvägen innan vi vände och gick samma väg hem. Jag provade att utmana ödet genom att trava även på vägen hem, men det gick finfint. Hon är inte längre hetsig med att skynda hemåt, vilket är skönt.

Det gick helt oproblematiskt att gå tillbaka hemåt, ända tills vi kom till det där förbannade jakttornet. Ungefär då tröttnade jag på riktigt så vi traskade upp till tornet där Betty fick undersöka det. När vi stod där såg hon ut som att det var jag som var tröttsam. ‘Ja, matte, det är ett jakttorn. Kan vi gå hem nu?’. Knasiga lilla häst. Efter undersökningen lyckades vi passera det helt utan reaktion vilket jag var väldigt nöjd med. Vi gick sedan hem.

Väl hemma borstade jag ur Bettys man och svans, vilket tar sin lilla tid. Jag flätade svansen för att den ska hållas borta från leran nu när det är töväder för det mesta. Det blev även en ordentlig rykt innan hönabönan fick komma ut i hagen igen.

bild 162

bild 163

‘Tjena matte, har du något godis?’

fridalogo1