Månadsarkiv: december 2013

2013.

Tänk att det alltid känns som att ett år försvinner så oerhört fort. När man börjar tänka och titta tillbaka inser man dock att det faktiskt har hunnit hända väldigt mycket mer än man minns.

2013 var för mig och Betty en nystart efter att hon skadade sig förra sommaren. Vi har ägnat oss åt igångsättning och vidareutbildning. Det har hänt massor. Ridmässigt börjar vi avancera allt mer. Vi nosar på skolor och samling, når högre hinderhöjder och växer ihop allt mer som ekipage. Mentalt har Betty mognat massor. Att få åka iväg på egen hand och till och med sova borta har gjort under för hennes förmåga att klara sig själv. Det har gjort att vi reder ut skogsturerna mycket bättre än vi gjort tidigare. Trots att det är en bit kvar är det bättre än det någonsin varit.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag hade en fantastiskt vacker, gul gentleman på foder från september 2012 till mars 2013. Bianco var ett perfekt komplement till mitt heltokiga busfrö. Med honom gick det alltid bra. Det var aldrig några diskussioner. Han hade rid- och erfarenhetsmässigt massor att lära mig och var inte det minsta snål med sin kunskap. Tyvärr fick han somna in till följd av en gaskolik i våras. Han är och förblir väldigt saknad. Jag kan inte tacka honom nog för att han var precis den han var i exakt rätt tid i mitt liv. Med tanke på hur många hjärtan Bianco har berört är jag övertygad om att han sover gott. En del hästar verkar vara stöpta ur renaste guld och han var helt klart en av dem.

Efter att Bianco lämnat oss kändes mitt hjärta oerhört tomt. Betty var inte fullt igång och en ny träningshelg för Mats var redan inbokad. Som tur var hade min fantastiska vän Frida en häst över. Halvblodsvalacken Zorro hade sagt att han kunde tänka sig att ställa upp som hoppkompis ett tag. Faktum är att han är en av de hästar som lyckats stjäla mitt hjärta. Jag har alltid varit svag för de som är lite speciella, och det är precis vad den här fuxherren är. Med ett enormt mod, en aldrig sinande energi och en glädje som inte gick att ta miste på promenerade han rakt in i mitt hjärta. Jag lärde mig mycket av att få rida honom och tycker fortfarande att det är synd att det inte kunde bli mer än så. I dagsläget står han dock hos vår tränare Mats och där har han med all säkerhet det så bra han bara kan ha det.

999359_299932863484689_1860516719_n

2013 har varit ett hästår som inneburit både glädje och sorg. Saknaden efter Ofelia är fortfarande stor och kommer med all säkerhet att vara det under lång tid framöver. Att Bianco är borta gör också ont. Att ha älskat och sedan få sakna är dock bättre än att aldrig ha älskat alls. All kärlek man har känt för den som inte längre finns gör att saknaden går att stå ut med.

Det här året har framför allt präglats av en oerhörd kärlek. Jag är så fruktansvärt glad att jag har får chansen att träffa underbara, godhjärtade och energiska hästar. Det lär mig väldigt mycket och värmer mitt hjärta på ett obeskrivligt sätt. Allra gladast är jag förstås för att jag har min vackra Betty som alltid får mig på bra humör, bara genom att finnas till. Med henne vid min sida är mitt humör på topp alla dagar i veckan. Att det ska vara vi känns precis så självklart som det ska göra och jag älskar henne så mycket att det nästan gör ont.

DSC_00891

fridalogo1

Visste du att…

… könet på embryon påverkas av tillgången på föda? Om det är god tillgång är chansen större att fölet blir en hingst. Om det är dåligt tillgång ökar chanserna för att fölet blir ett sto. Forskare har hittat skillnader relaterade till ett protein som styr tillväxt.

fridalogo1

Attitydshoppning på volt.

När vi tränar för Mats tränar vi då och då attitydshoppning. Det är ett sätt att förbättra hästarnas självförtroende och mod när det gäller hoppning, att lära dem att lösa situationer på egen hand och skapa förståelse för vad hoppningen innebär. Hästen ska se ett hinder och veta vad som förväntas av den samt lita på att den kommer att ta sig över.

Den här övningen består av en oxer och en bom på sockerbitar på en volt. Oxern står ända in till väggen på kortsidan.

attitydhoppvoltÖvningen rids i galopp. Ryttaren står i trepunktssits och har halvlånga tyglar. Det enda tyglarna används till är styrningen i form av ledande tygeltag med innerhanden. Mellan hindren kan ryttaren hjälpa hästen med tempot genom smackningar, men precis vid avsprången ska hästen få sköta sig själv. Hästen lär sig att den klarar av att hoppa av från olika avstånd och ändå klarar det på egen hand när ryttaren bara mjukt följer med i sprången.

Bocken kan man använda för att återfå rytmen. Det är dock inget måste att hoppa över den också.

Förutom att hästens förståelse för och självförtroende i hoppningen stärks med den här typen av övningar får ryttaren öva sig på att lita på sin häst och bara låta den vara när olika situationer uppstår. Det är viktigt att vara välbalanserad och med hästen så att den inte störs av att ryttaren stör i språnget.

En del hästar behöver längre och andra kortare tid för att genomföra en sådan här övning. När hästen hoppar väl, med god balans och gott mod är det dags att avsluta och ta med sig den känslan.

Övningen rids i båda varven.

fridalogo1

 

Min vän.

Jag har svårt att beskriva precis hur Betty är. Orden räcker liksom inte till. Det känns som att det inte finns sätt att uttrycka sig som kan fånga hela hennes personlighet. Betty är nämligen väldigt mycket. Hon är liksom allt på samma gång och hon är den som alltid kan få mig på bra humör, bara genom att finnas till.

Betty är full av liv. Hon har en enorm energi och livsglädje. Hon vill vara med på allt, lära sig mer och upptäcka nya saker. Hon älskar utmaningar och att få jobba extra hårt. Oavsett vad jag ber om försöker hon alltid göra det hon tror att jag är ute efter. Nästan alltid lyckas hon gissa rätt.

Den livfulla, energiska och sprittande pigga sidan av Betty har en motpol i form av en enastående försiktighet. Samtidigt som hon är stentuff är hon väldigt känslig. Det känns som att hon hela tiden är medveten om var jag är, vad jag gör och vad jag vill. Hon svarar oerhört väl på väldigt lite även om hon inte är rädd för att berätta vad hon har för syn på saken.

Det är kanske kontrasterna i det allra tuffaste blandat med det mjukaste man hittar som gör att Betty passar mig alldeles perfekt. Faktum är att vi på många sätt är väldigt lika varandra. Vi känner varandra utan och innan, formas tillsammans och växer ihop mer ju längre tiden går. Jag trodde inte att det gick att älska en häst så som jag älskar min alldeles egna.

Allt med Betty känns självklart på något vis och det har det gjort sedan första gången jag såg henne. Jag visste direkt att det skulle bli mycket jobb, men jag har aldrig någonsin tvivlat. Vi skulle ha varandra, så var det bara, och även om det har varit tufft emellanåt har det aldrig varit någon tvekan om att det alltid ska vara vi. Det är nämligen tillsammans med varandra vi är allra bäst.

Bettys charm är helt otrolig. Hon kan få mig att skratta i alla lägen, bara genom att vara den hon är. När hon låter mig hålla om henne och hon lägger pannan mot min mage eller när hon låter mulen vila mot min rygg medan jag kratsar hovarna ilar det av lyckorus i hela min kropp. När hennes ögon lyser av bus och att hon trots min tillsägelse bara inte kan låta bli att puffa på ett täcke som hänger i närheten eller hon buffar mjukt på mig som för att säga till mig att skynda verkar mitt hjärta lite för stort för att få plats i bröstet. Det är vid sådana tillfällen det känns extra mycket att det är vi två och att det kommer att vara det så länge vi lever.

Min vackra vän är det allra finaste jag har. Hennes personlighet trollbinder mig, hennes sätt att vara får mig att skratta och hennes skönhet får mig fortfarande att tappa andan. Jag är helt säker på att jag har hittat den häst som på alla sätt är min och ingen annans. Det går inte ens att beskriva hur mycket jag älskar henne.

DSC_0372

fridalogo1