Månadsarkiv: december 2014

Att hantera trots.

Det här är långt ifrån Bettys första trotsperiod. Första kom som en blixt från klar himmel när hon var nästan två och ett halvt år gammal och jag hade haft henne i några månader. Efter det hade hon sedan perioder rätt så exakt en gång i halvåret fram tills hon var fyra och ett halvt år. Det har sedan varit lugnt med enbart ett par enstaka trotsdagar, inte perioder, fram tills nu.

De olika perioderna Betty har varit i har sett väldigt olika ut. Gemensamt för dem har varit att hon har ifrågasatt mitt ledarskap och funderat över om hon inte klarar sig mycket bättre själv. Oavsett hur trotset yttrar sig hanterar jag det på ungefär samma sätt.

1. Inga friheter. När Betty är i sådana här perioder tar jag bort alla friheter hon tidigare haft. Hon får inte stå lös i stallgången längre. När jag leder henne och hon hamnar jämte eller framför mig korrigerar jag det direkt. I vanliga fall spelar det ingen roll var hon går eftersom hon vet vad som gäller och vet att jag tillåter att hon inte går bakom mig så länge hon kan hantera det. Jag ger henne inget godis utan att hon har gjort något för att få det. Hon får inte dröja kvar och titta, lukta på eller undersöka något på vägen från hagen till stallet utan ska promenera direkt in utan stopp. Alla sådana småsaker som jag låter henne göra just för att hon vet att det är en frihet hon får dras in omedelbart.

2. Högre krav. I trotsperioderna höjer jag kraven på Betty både från marken och i ridningen. Det handlar inte om att hon ska göra galoppiruetter utan snarare om att kraven på precision ökar. Om jag har bett henne stå stilla på en speciell plats är det just där hon ska stå, inte ett steg längre fram eller bak. Om jag har bett om trav är det trav som gäller, inget annat.

3. Fysisk utmattning. Det blir mycket lättare att handskas med Bettys protester om hon blir riktigt trött i musklerna. Något som alltid har fungerat på henne är att trötta ut henne fysiskt för att få henne att ge upp mentalt. Hon behöver motioneras ordentligt i de här perioderna för att bli lite lättare att handskas med.

4. Tydlig, lugn, konsekvent. Mitt eget temperament är avgörande för att vi ska ta oss igenom protesterna. Om jag tappar humöret blir allting mycket värre. Jag ber Betty om något och ger mig inte förrän hon gör det jag frågade om, men jag behåller lugnet även när jag är arg.

5. Beröm. Även om de här perioderna är otroligt jobbiga är det mycket Betty gör som faktiskt är bra. Jag måste påminna mig själv om att berömma henne när hon är duktig. Jag uppmuntrar det som är positivt och tar striderna när det gäller allt det andra. Jag berömmer dock inte när hon slutar med sina protester. Om hon exempelvis står i stallgången och skrapar med frambenen får hon inte beröm för att hon slutar när jag säger till henne. Hon vet vad som gäller. Jag berömmer henne däremot mycket i ridningen, som fungerar väldigt bra.

Trotsperioder är någonting som hör unghästar till. Även om det är jobbigt och påfrestande är det på många sätt positivt. De är trygga med en som ledare och vågar därför ifrågasätta, fundera, prova nya sätt och utvecklas som individer. När Bettys trots går över återfår hon sina friheter och det är precis sådär härligt att umgås med henne igen som det brukar vara. Som tur är glömmer jag bort hur jobbigt det är i de här perioderna, åtminstone tills nästa dyker upp.

bild 243

Såhär härligt uttryck har Betty när hon är på trotshumör.

fridalogo1

Annonser

Dagens Betty.

Jag har spenderat helgen i Lund så när jag kom hem idag körde jag direkt till stallet. För att göra processen kort packade jag först in Bettys grejor i släpet och gick sedan och hämtade henne i hagen direkt. På väg in från hagen fick jag påminna Betty flera gånger om vad som gäller när man blir ledd. I vanliga fall behöver jag oftast inte säga någonting. De få gånger jag behöver det tar hon korrigeringarna omedelbart. Hon lyssnar på mina tillrättavisningar nu också, så pass väluppfostrad är hon, men hon gör inte det utan att tveka utan verkar snarare fundera en stund över om jag verkligen har rätt. När hon sedan gör det jag ber om är det lite motsträvigt och med ett inte helt nöjt uttryck. Got to love trots.

Eftersom det har kommit snö nu och fortfarande är fruset blir inte Betty smutsig så när vi hade kommit in i stallet kratsade jag hovarna, borstade av de delar som inte är under täcket, satte på skydden och lastade. När Betty kom fram till transporten tvekade hon en sekund på att gå in, men jag smackade på ordentligt och morrade lite. Hon skulle bara våga börja krångla med lastningen också.

Väl på plats hos Frida ville inte Betty bli tränsad. Det har inte varit ett problem sedan hon protesterade för fyra år sedan. Efter att vi hade löst det den gången har det alltid fungerat. Fram till idag då. Jag fick använda ett beprövat ponnyknep och hålla i både huvudet och tränset samtidigt som jag stoppade in ett finger i Bettys mungipa. Efter ytterligare protester gick det att få på tränset.

När vi kom till ridhuset var Betty taggad. Hon tittade på alla ‘livsfarliga’ saker som fanns där. Även om hon kan bli på det viset när hon har mycket energi brukar hon inte kasta sig åt sidan, backa och härja som hon gör nu. När jag ber henne få framåt mot det hon tycker är farligt blir hon arg istället. Som tur är, är jag mer envis än fröken häst.

När vi väl hade skrittat fram och passerat allt som fanns i ridhuset gick ridningen väldigt bra. Betty var överreaktiv, reagerade enormt mycket på ljud eller rörelser utanför, men förutom det jobbade hon på fantastiskt fint. Vi fokuserade på rakriktningen, diagonala hjälper och samling. Fokus låg framför allt på galoppen för att göra av med så mycket energi som möjligt. Betty börjar hitta fin samling, men orkar inte bibehålla formen när hon samlar sig i galopp så hon blir ganska öppen. Det kommer med tiden, just nu ska vi först och främst lära oss principerna. Betty kändes jämn och fin i formen under hela passet, var rytmisk och taktmässig i alla gångarter.

På vägen hem stötte vi på lite tjurighet på väg in i transporten, men det räckte med att jag röt till för att Betty skulle förstå att det inte var en diskussion som var värd att ta.

Även om träningen i sig fungerar bra nu känns det inte riktigt som en tröst. Jag är på min vakt hela tiden för att ta alla protester direkt när de dyker om. Jag kan inte riktigt slappna av och njuta. Det kommer ju att vända igen och det är faktiskt väldigt skönt att någonting går bra nu när Bettys attityd i övrigt är ganska trist.

bild 709

‘Smile for the camera!’
– Nej.

bild 710

fridalogo1

Sexårstrots.

När Betty började bli sådär överenergisk och supertaggad nu i vinter tänkte jag att det kanske varit något annat än bara energi och glädje. Jag valde dock att inte tänka mer än så på det då jag helt enkelt hoppades att det skulle gå över. Det har det inte gjort har snarare blivit värre.

Jag hälsar Bettys sexårstrots välkommet. Det är ett tag sedan hon var i en trotsperiod så jag antar att det är dags. Det här året har det hänt massor med både mig och Betty. Vi har utvecklats ridmässigt på ett sätt som jag aldrig hade väntat mig. Vi har lärt känna varandra ännu bättre och blivit bättre vänner. Vi är ett team på ett annat sätt än vi varit tidigare.

Jag frågade min vän Mikaela om inte hennes Herkules också hade haft sexårstrots. Hon sa att han hade det och att det var den värsta perioden av allihop. Det känns som att jag kommer att få något att bita i med min fröken fräken den här gången också, men jag vet att vi tar oss igenom det. Det gäller bara att bita ihop, kalva upp ärmarna och ta striderna när de kommer. Det gör de hela tiden, så det gäller att vara på sin vakt.

DSC_0956 DSC_0980

Treårstrots i maj 2011. Betty hoppade ut från paddocken i protest och rymde sedan till åkern som ligger jämte hagen där jag fick hämta henne.

DSC_0809

fridalogo1

Visste du att…

… karakatjanponnyn är en bulgarisk hästras som först avlades av karaktjaner, som var bulgariska nomader? Trots det historiska värdet i rasen är den idag kritiskt utrotningshotad då den bulgariska staten inte har något program för att rädda inhemska raser. Det finns ungefär 100 exemplar av rasen. Hästarna används som packdjur och exporteras för köttproduktion.

karak

Bild från wikipedia.se.

fridalogo1

Dagens Betty.

Vintern har kommit till Skåne! Det har varit minusgrader i ett par dagar nu. Idag började snöflingor stilla singla ner från himlen när jag tog in Betty från hagen.

Betty var som vanligt hysteriskt pigg. Det är dock något mer än bara överskottsenergi. Jag funderade på det redan när hon var såhär första gången, men hoppades att det skulle gå över. Dessvärre har det inte gjort det så allt pekar på att vi är på väg att möta ännu en trotsperiod. Min redan låga motivation blev inte det minsta bättre av tanken på det.

Vi gav oss ut i skogen idag. Betty var spänd, taggad och överreaktiv. Vi skrittade en bit innan vi började trava och därefter galoppera. Dessvärre hann vi inte långt innan vi fick syn på första jägaren. Jag bad då Betty vända hemåt, vilket hon inte alls tänkte göra utan protester så jag hoppade av istället och gick med bestämda steg därifrån.

På vägen hem var Betty snudd på omöjlig. Hon härjade och protesterade och ville inte alls ta det lugnt, vänta eller stanna. Hennes protester är dock mycket mildare än de var när vi hade som störst problem med skogen, så det är inga problem med att reda ut dem. Det kräver bara otroligt många tillsägelser. Jag vände henne, rider tillbaka och rider förbi igen om hon tittar på eller eller hoppar till för något. När vi var nästan hemma bad jag henne vända mot skogen igen. Det förslaget möttes av taktande på tvären, kastande med huvudet och ilskna frustningar. Sådant biter inte på den här matten. Betty fick vackert göra om tills hon slutade protestera och istället lyssnade på vad jag bad om.

Imorgon är planen att vi ska åka till Fridas ridhus så att jag kan rida Betty ordentligt. Jag som hade tänkt låta henne ta det lite lugnare december ut har planerat om. Det gäller att ta den här trotsiga tjuren vid hornen och reda ut stormen. Jag ser inte fram emot det, men det måste göras. Önska mig gärna lycka till. 😉

bild 707 bild 708

fridalogo1

Svar på kommentar.

Nea:
Hon är så vacker när ni dånar fram i ridhuset, öronen spetsade och inga bekymmer i världen! Tekniken är det alltid något att träna på, men glädjen är där! 

Frida svarar: Tack så mycket! Det finns ingenting Betty tycker så mycket om som att hoppa. När hon skadade sin ledkapsel 2012 och därför inte fick hoppa på tio månader var hon inte riktigt sig själv. Under det sista återbesöket hos veterinären sa han att jag under igångsättningen skulle galoppera mycket och hoppa för att stärka henne. ‘Du har precis gjort min häst otroligt glad’ sa jag. Inte förrän Betty hoppade igen kände jag igen henne fullt ut. Först då hade hon fått all sin glädje tillbaka och först då var blicken sådär pigg och vaken som den alltid är.

Vi har mycket att träna på när det kommer till tävling. Jag har väldigt liten erfarenhet av tävlande och det har förstås Betty också. Vi måste hitta ett lugn och vara bekväma med att det är lugnt och avslappnat. Jag måste träna mer på mitt öga för distanser och på att inte bli passiv utan att istället agera när jag märker att det inte kommer gå enligt planen. Jag vet mycket väl vad vi behöver träna på. Det viktiga är att vi bibehåller glädjen, självsäkerheten och arbetsviljan. Betty ser hindren och vet precis vad som ska göras. Hon måste bara lära sig att inte göra det så fort, att inte hoppa så högt över och att vänta när jag ber henne. Jag är övertygad om att vi kommer komma dit. Just nu är allting bara lite för roligt.

Bettys inställning imponerar på mig. Det finns ingen som helst tvekan i henne. Hon ser bommarna och vet sin uppgift. Oavsett hur fel hon kommer, hon galet jag rider eller hur tokigt det blir hoppar hon. Allt annat är uteslutet och ibland känns det som att hon tänker ‘håll i dig, matte, jag löser det här’. Hon är fullkomligt fantastisk. Att det kan vara så roligt att hoppa är för mig svårt att förstå, men eftersom hon tycker så otroligt mycket om det är det förstås det hon ska få göra.

tingsryd3tingsryd1

fridalogo1