Månadsarkiv: september 2015

Dagens Betty.

Jag hade räknat med att Betty skulle få två vilodagar, men när jag tittade på mitt schema insåg jag att jag jobbade dagtid idag också. På onsdagar har vi ingen boxningsträning så det blir alltid stallet istället när jag är ledig på kvällen.

Betty var sin vana trogen lite småtokig redan i stallgången. Hon höll sig i skinnet, men kunde inte låta bli att pilla på allting hon kom åt, slänga ner grimman på stallgolvet och ha sig. Jag och stallägarnas dotter Linnéa red samtidigt i paddocken så vi byggde ett hinder längs med ena långsidan och en cavalettiserie längs med medellinjen. Jag lade ut fyra upphöjda bommar med ett, två respektive tre travsteg mellan.

När vi travade fram kändes Betty väldigt fin i höger varv och stundtals även i vänster. Hon blir som jag sagt tidigare rak i vänstersidan och flyttar ut bakdelen lite grann. Mats tips om att bibehålla ställningen med innerhanden och sedan leda med ytterhanden för att placera framdelen efter bakdelen fungerar bra. Det är som Mats säger ingenting som egentligen följer ridningen enligt hans filosofi, men ibland måste man vända på saker och ting för att ett specifikt problem uppstår. Hästar går ju inte att rida efter manual.

Efter framskrittning och -travning kom vi igång med cavalettiarbetet. Betty löste det väldigt väl, även om hon emellanåt blev lite väl övertänd och galopperade genom bomserien. Hindret bestod av en vanlig bom och en med grön låtsasgräsmatta som hängde ner. Betty har aldrig sett den innan och tittade faktiskt på den. Första gången vi kom från trav stannade hon för att fundera ut vad sjutton det var för något. Efter det hoppade hon utan problem, men fortfarande med huvudet långt ner för att kunna kika på den även i språnget.

Jag byggde sedan om travcavalettin till galoppcavaletti. Mellan första bommarna var det studs och därefter ett respektive två galoppsprång. Eftersom Linnéa och Dalton var med räknade jag ett galoppsprång som 3,25 meter. Dalton är d-ponny och Betty kan behöva lite kortare avstånd ibland för att lugna sig. De två första bommarna låg på små sockerbitar och den sista på stora. Den näst sista låg på marken.

Det var det här med att lugna sig… Betty var inte alls sugen på att ta det lugnt utan kastade sig lyckligt genom bomserien. Efter många repetitioner lugnade hon sig tillräckligt mycket för att sluta gå tvåsprångsdistansen på ett språng eller ta så stora två galoppsprång att hon kom alldeles för nära sista bommen. När vi hade genomfört det bra flera gånger nöjde jag mig för dagen och travade av. Som vanligt undrar jag var all energi kommer ifrån.

bild 980 bild 981

fridalogo1

Annonser

Visste du att…

… narragansett pacer var en amerikansk hästras som existerade under 1600-1700-talet? Hästarna användes inom plantagen och hade en extra gångart i form av en bekväm passgång. Narragansett pacern anses vara förfadern till många av dagens amerikanska raser med extra gångarter som Rocky Mountain Horse och American saddlebred.

fridalogo1

Mer om tempo.

Precis som jag skrev när jag berättade om senaste terrängträningen för Mats Silfver är tempot oerhört viktigt när jag rider terräng. På banskissen anges vilket genomsnittstempo man ska rida i för att inte överskrida optimaltiden och få tidsfel. Som exempel var tempot i Udden 480. Det innebär att man ska rida 480 meter på en minut. Ju svårare klass desto högre tempo. Det går förstås inte att rida i samma tempo hela banan igenom. Vissa hindertyper kräver att man rider lugnare och om man har lugnat tempot under en del av banan måste man förstås öka det under andra delar för att ta igen förlorad tid.

När vi tränade för Mats hade han mätt upp tre olika sträckor: 350, 450 och 550 meter. Det är så enkelt att man i 350-tempo rider i 3,5 meter långa galoppsprång, i 450-tempo rider i 4,5 meter långa galoppsprång och så vidare. 350 är därmed banhoppningstempo. Mats tog tiden på oss när vi red de olika sträckorna. Jag och Betty tog oss runt på 58,24, 60,68 och 61 sekunder vilket jag får lov att säga är mitt i prick. Betty ger en fantastisk känsla i de här olika tempona för att hon är oerhört rytmisk. Hon blir väldigt balanserad i galoppen när hon får höja tempot, ökar utan att tveka och tycker att det är kul att få springa.

Att låta hästen galoppera i ett högre tempo är inte bara nyttigt ur fälttävlanssynpunkt. Den får galoppera så som den gör av naturen, sträcka ut kroppen, vidga bröstkorgen och få igång andning och puls ordentligt. Oavsett vilken gren man vill tävla i är terrängträningen nyttig för att lära känna sin hästs rörelser och förmågor.

DSC_52271

fridalogo1

Dagens Betty.

Efter två hoppträningar, en tuff terrängträning och en fälttävlan de senaste tre dagarna tänkte jag att Betty borde vara lite nöjd idag. Den regeln hade hon inte hört talas om. Jag körde till stallet efter jobbet, tog in Betty och utrustade henne med sadel och sidepull. Tanken var ett väldigt lätt joggingpass i skritt, trav och lite galopp i låg form för att bara värma kroppen. Betty hade dock andra planer.

Vi skrittade till en början på en stor volt och arbetade med lite öppna, sluta och kontraställning. Betty kändes mjuk och fin i kroppen. När vi gick över till trav höll vi oss kvar på en stora volten. I höger varv var Betty väldigt mjuk och fin, i vänster mer rak i innersidan. Jag tänkte att vi skulle göra ett par galoppfattningar i varje varv för att sedan trava av och avsluta för dagen. När jag väl hade fattat galopp kunde jag inte få Betty att sluta galoppera. När jag tog i henne för att få henne att bryta av blev galoppen bara kortare och kortare tills hon nästan stod på stället och galopperade. Istället för att ta diskussionen med henne lät jag henne få galoppera mer än jag hade tänkt. Betty jobbade på i en väldigt trevlig, låg form och var så rund över ryggen att det kändes som att sitta på en ostbåge.

När jag till slut lyckades få Betty att bryta av till trav, och hålla traven istället för att trava två steg och sen falla in i galopp igen och frusta nöjt, travade vi av på en stor åttvolt innan vi skrittade av. När vi kom tillbaka till stallet masserade jag Betty med liniment innan jag släppte ut henne i hagen. Nu blir det två dagars vila vare sig hon vill eller inte.

Bettys energi är verkligen helt fantastisk. Den verkar aldrig kunna ta slut och oavsett hur trött hon än borde vara finns det inte så mycket som en tillstymmelse av trötthet i henne. Jag vill inte sitta och försöka bromsa hennes energi utan låter henne därför vara ‘olydig’ ibland. Idag var hon avspänd och harmonisk, men väldigt piggelin och galoppsugen. Då får det vara så och ridpasset blir annorlunda än jag från början hade tänkt mig. Vi är ju faktiskt två om det här och det skadar inte att låta den fyrbenta få friheten att föreslå aktivitet då och då.

bild 979

fridalogo1