Fredagens Betty.

I fredags hade jag och Frida planerat uteritt. Vi skrittade iväg från gården på hästar som kändes förväntansfulla, men avspända. Betty kan ofta tröttna helt på att skritta i skogen. Hon låter då öronen hänga slappt utåt och kan inte på något vis öka skrittempot. I fredags sänkte hon nacken, men hade öronen spetsade framåt och skrittade på bra.

Efter en stunds skritt travade vi en bit. Betty hade svårt att ta det lugnt, men höll ett jämnt, lite högre tempo. Hon kunde dessutom söka sig till kontakten i bettet och sänka nacken, vilket hon har haft svårt för i skogen tidigare. Vi har ju tränat mycket på kontakten den senaste tiden och det är väldigt roligt att det har gett effekt även utanför ridhuset.

När vi kom fram i galopp första gången började allting balla ur. Varken Betty eller Rialto hade lust att ta det lugnt och hålla sig i ett normalt arbetstempo. Så fort jag försökte göra en förhållning blev Betty bara luftig och hoppade framåt i galoppen istället för att lugna sig och sänka tempot. Rialto skötte sig inte mycket bättre. Vi bröt av till trav och travade en bit till för att sedan skritta då vi närmade oss en väg vi skulle rida längs med en bit. Precis innan vi skulle rida ut på vägen fick hästarna syn på en man i gula kläder. Eftersom att det är allmänt känt att just sådana män äter hästar på uteritt blev båda två obehärskat rädda. Betty steppade runt, kastade sig åt sidorna och hade allmänna konster för sig. Jag fick efter en stunds tjat henne att göra halt så att jag kunde sitta av. Jag ledde henne sedan längs med vägen för att undvika att hon ballade ur totalt i trafiken. När jag sedan satt upp igen hade hon kommit över det värsta.

Turen fortsatte i skritt en bit och sedan i trav igen. Vi gjorde ett nytt försök att galoppera, men det gick inte heller något vidare faktiskt så vi höll oss i trav. Vi skrittade igenom skogen och när vi kom ut på grusvägen igen föreslog jag trav, vilket Frida samtyckte till. Betty tolkade det som galopp, men kunde faktiskt sköta sig ganska väl så jag lät henne hållas. Vi skrittade sista biten hem och väl på plats på gården var Betty prick lika pigg som när vi lämnade gårdsplanen. Hennes energi är minst sagt outtömlig.

Det är ett tag sedan vi var ute i skogen och det var antagligen därför hästarna skötte sig som de gjorde i fredags. Nu när våren närmar sig kommer det att bli mer kontinuitet med skogsturerna och det brukar faktiskt gå bättre och bättre. Det blir aldrig okontrollerbart då både jag och Frida sätter stopp innan. Det går inte att galoppera en uppjagad häst lugn, men en häst som är lugn kan få galoppera. Om det inte fungerar får vi helt enkelt hålla oss till trav. Det är väldigt bra konditionsträning för hästarna så det stör egentligen inte alls.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s