Månadsarkiv: mars 2017

Träning för Hector.

I torsdags var det dags för dressyrträning för Hector Carmona igen! Betty skrittade glatt fram när jag hade suttit upp. När jag tog tyglarna kändes hon omedelbart fin i skritten. Vi kom fram i trav efter att ha skrittat i båda varven och sedan pausat en kort stund på lång tygel.

Den senaste tiden har Betty varit väldigt jämn i både form, rytm och tempo. I torsdags kändes hon av och på. Hon var inte riktigt fokuserad på mina signaler vilket gör att hon inte riktigt spänner av och ger efter för kontakten. Hon blir inte så rund som jag vill ha henne och då kan jag inte heller riktigt komma vidare i arbetet.

Som tur var, var ju Hector på plats! Med hans guidning lyckades vi komma till väldigt trevligt arbete i traven. I galoppen var Betty låg i formen. Hector bad mig sitta ner i sadeln och inte var ‘för’ följsam. Betty förstod först inte riktigt vad jag menade och gick emot kontakten, provade skjuta ut bakdelen och lite annat hon kunde komma att tänka på. Efter en stund trillade polletten ner och hon hittade en trevlig, högre form även i galopp.

Mot slutet av passet kändes Betty riktigt fin, finare än någonsin till och med, men trots det var inte känslan överlag så bra som den varit den senaste tiden. Även om vi uppnådde ett bra resultat till slut fick jag rida väldigt mycket för att komma dit, vilket gör att jag inte riktigt hinner njuta. Jag tror dock att vi är på väg mot något väldigt bra. Nu är det träning som gäller!

Annonser

Söndagens Betty.

Eftersom att det blev en kortare Matshelg den här gången passade jag på att få till ytterligare ett dressyrpass i söndags.

Efter att vi hade skrittat fram travade och galopperade vi på stora volter och längs med fyrkantsspåret. Jag lade in skrittpauser på lång tygel för återhämtning och reflektion. Betty kändes jämn, rytmisk och lyhörd.

Som avslutning travade vi längs med fyrkantsspåret. Efter kortsidan lade vi en lite mindre volt för att få hjälp med rundheten. Därefter red vi lite mer framåt längs med långsidan. Betty svarade fint och kämpade på.

Vi skrittade av en stund vid hand innan vi lämnade ridhuset och var helt klara för dagen.

Betty upptäcker att jag kan hålla koll på henne även när jag har lämnat stallgången.

Matshelg dag 2.

Den andra och sista träningsdagen för Mats innebar mer styrketräning för hästarna. Efter att vi hade ridit fram i alla gångarter på egen hand skulle vi rida tempoväxlingar i galopp längs med fyrkantsspåret. Mats vill att vi ökar galoppen på kortsidorna och sedan samlar till arbetsgalopp på långsidorna. På så vis tränar man sig själv och hästen att bibehålla rytmen och steglängden genom svängar på en hoppbana. Mats tyckte att de tempoväxlingar jag och Betty gjorde var väl nyanserade, men att jag kan be om lite mer, vilket jag håller med om.

Mats hade byggt en liten tvåkombination med två galoppbockar på böjt spår längs ena kortsidan. Vi skulle komma in på bockarna med bibehållen rytm, rundhet och ställning. Betty blir lite rak över sista bocken så vi har lite att arbeta med där.

Nästa övning var en tvåkombination längs med långsidan. Den bestod av ett räcke och en oxer. Vi kom på den på lite olika hinderhöjder och variationer i höjd på räcke respektive oxer. Av någon anledning rörde jag mycket på mitt överliv mellan hindren, vilket jag inte brukar göra. Jag fick komma på halvlång tygel ett par gånger vilket gjorde att jag var mer stilla. Mats sa att det troligtvis beror på att Betty rör sig väldigt dynamiskt, hoppar med mycket kraft och rörelse. Jag behöver helt enkelt träna på att bara använda mig av mina armar när jag behöver samla henne mellan hindren. Träna, träna, träna.

Jag är väldigt nöjd med Bettys insats under båda träningsdagarna. Hon är fullständigt klockren och lyssnar till min minsta vink. Jag behöver snäppa upp mig själv och höja kraven på både mig själv och hästen. Det känns som att det här kommer att bli ett väldigt spännande år vad gäller träning och utveckling.

Matshelg dag 1.

Förra helgen var fantastiska Mats Silfver på plats för träningshelg. Vi var lite för få ekipage den här gången så det blev två träningsdagar istället för tre.

Betty var laddad när vi kom in ridhuset i fredags. Hon är dock nöjd om hon bara får röra på sig så vi kom ganska snabbt igång i trav. Hon var mjuk och rytmisk, men benen gick som trumpinnar. Jag lät henne hållas, ibland måste energin bara komma ut. Vi red fram på egen hand i trav och galopp på stora volter och längs med fyrkantsspåret, vilket fungerade finfint.

När både hästar och ryttare var uppvärmda skulle vi trava på en stor volt. Vi skulle göra tempoväxlingar längs med voltspåret med bibehållen form och rytm. Övergångarna skulle inte stressas fram utan hästarna skulle få tid på sig att gå fram respektive komma tillbaka. Betty var väldigt fokuserad och jämn och skötte uppgiften alldeles strålande.

Mats hade lagt fyra upphöjda bommar innanför långsidan på ena sidan. Vi skulle komma i trav över dem. Som alltid gjorde Betty ett strålande cavalettiarbete. Vi styrkearbetade i intervaller och kom över bommarna sex-sju gånger för att sedan pausa en kort stund och komma igen. Mats lade sedan till en galoppbock en bit ifrån bommarna. Vi kom in i trav, travade över bommarna, travade fram till bocken, skuttade över den och landade i galopp. Vi bytte sedan varv och kom i trav över bocken, landade i galopp och gjorde en övergång till trav precis innan bommarna för att sedan trava över dem. Betty löste alla varianter väldigt bra.

Fredagens sista övning bestod av ett kryss mitt på den andra långsidan. Vi skulle öva vårt distansöga genom att komma på hindret och hitta en bra avsprångspunkt. Det är helt klart en av mina svagheter, men vi fick till det riktigt bra några gånger. Betty hoppade alldeles strålande.

Bianco.

Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men för fyra år sedan hade jag en riktig gentleman vid min sida. Han hette Bianco, var 24 år gammal och stöpt ur renaste guld. Betty hade skadat en ledkapsel och hade lång rehabilitering framför sig. Hon var trotsig, odräglig och riktigt dryg att ha med att göra. Jag fick låna Bianco av en av mina bästa vänner och han klev försiktigt in i mitt liv när jag behövde honom som allra mest.

Jag har aldrig träffat en mer godhjärtad häst än Bianco. Han blev snabbt en självklar kompis vid min sida. Oavsett hur stökig, bråkig och typig Betty hade varit kunde jag gå för att hämta honom i hagen och se de där vänliga pepparkornsögonen möta min blick. Bianco gick alltid lös när han förflyttade sig mellan stall och hage. När det regnade vid utsläpp stannade han till i stalldörren och vände för att gå in igen. Vid två på eftermiddagen stod han vid grinden i hagen, ivrigt väntandes på att få komma in, trots att hagen erbjöd fri tillgång på hö. Det var sådan han var, en riktig mysfarbror som gärna stod i stallet och tuggade på en tuss hö medan han blev borstad, klappad och kliad.

Bianco var en blyg liten herre. Hans personlighet smög sig så sakteliga fram för varje dag som gick. Han vågade visa mer av sig själv och det enorma guldhjärta han hade bankandes i bröstet ju mer tid vi spenderade ihop.

För ganska exakt fyra år sedan tog den gyllene, genuint vänliga gentlemannen sitt sista andetag efter att ha drabbats av en gaskolik. Insomnande kändes som det enda värdiga alternativet för en gammal man. Med sig tog han sin pigga uppsyn, sitt försiktiga sätt att visa att han trivdes i ens sällskap och all lärdom han besatt. Kvar lämnade han en varm känsla i hjärtat av att ha fått lära känna honom och tårar i ögonen efter en saknad vän.

Vackra, kloka, fantastiskt snälla Bianco. Tack för allt och fortsätt sova gott.


Världens absolut snällaste ögon.

Dagens Betty.

Våren har kommit till Skåne! Vi har haft solsken och fågelkvitter hela helgen. Som tur var höll det härliga vädret i sig även idag när jag var ledig och kunde ägna mig åt Betty.

Idag stod dressyr på schemat. Det blev ju löshoppning i fredags, ett återhämtningspass i lördags och vila igår. När vi hade skrittat fram skrittade vi en kort stund på en stor volt innan vi kom fram i trav i höger varv. Fokus ligger på att först och främst få Betty rund och därefter be henne skjuta på mer med bakbenen. Hon kändes fin i princip direkt, lyhörd, rytmisk och jämn. Hon svarade väl för mina hjälper. Jag lade in lite galopp på stora volter och längs med fyrkantsspåret, vilket också fungerade bra.

Efter en skrittpaus på lång tygel bytte vi varv och började nästan direkt med traven. I vänster varv är Betty rakare i insidan än i höger. Det gör att hon blir kortare i yttersidan och har svårt att få plats med alla benen under sig. Hon kan då flytta bakdelen lite utåt och kännas sladdig, framför allt i trav på böjt spår och när jag rider på mer framåt. Det har blivit mycket bättre jämfört med hur det har varit, men ibland kommer det tillbaka lite grann. För att komma till rätta med det problemet behöver jag få insidan rundare så att yttersidan stretchas ut och blir konvex. Då kan hon få plats med bakdelen spårande bakom framdelen. Idag valde jag att lägga en mindre volt i hörnet innan långsidan för att få till rundheten. När vi kom ut på långsidan bad jag sedan henne trycka på mer framåt i traven. Det fungerade bra och jag tyckte att vi fick till traven allt bättre. Vi lade även in lite galopp längs med spåret och på stora volter, vilket också kändes bra.

Ytterligare en skrittpaus och ett varvbyte senare kom vi fram i trav i höger varv. Jag fortsatte med de små volterna innan långsidorna. Eftersom att Betty är rundare i höger varv kunde vi ganska snart strunta i dem och bara rida framåt på långsidorna. Betty kändes superfin.

Vi bytte varv en gång till innan vi avslutade. De första varven lade jag volterna innan långsidorna. Efter några gånger kunde vi skippa dem och ändå bibehålla rundheten. Betty kändes alldeles otroligt fin och jag ville inte sluta rida. Det fick jag ju förstås göra ändå, men jag ville inte lämna den fantastiska känslan hon bjöd på. Jag hoppas verkligen att vi kan hitta den igen vid nästa ridpass.

När jag hade suttit av och gick runt i ridhuset för att mocka undan de bajshögar som fanns i ridhuset kunde jag inte sluta le. Jag tror att dagens pass var vårt absolut bästa någonsin och jag är så otroligt glad för att det händer massor av saker just nu.

Vi avslutade dagen med att ta en kort promenad i skogen för att skritta av. Betty uppskattade inte det överhuvudtaget då hon hatar skogspromenader, men solen sken och fåglarna kvittrade. Efter att hon hade ätit sitt kraftfoder fick hon komma ut i hagen utan täcke i några timmar. Hon stod och solade, halvsovande och alldeles nöjd med tillvaron.

Gårdagens Betty.

Igår var jag otroligt trött hela dagen, egentligen helt utan anledning. Jag valde därför att kompa ut från jobbet två timmar tidigare. På så vis hann jag med att njuta av dagens sista solstrålar och dessutom köra till stallet.

Eftersom att Betty löshoppade lite högre hinder i fredags hade jag planerat ett kort, ganska kravlöst pass igår. Efter att vi hade skrittat fram red vi öppna och sluta, och övergångar mellan dem, på en stor volt. Betty flyttade väl och kändes mjuk och fin. Vi gick sedan över till trav på stora volter, längs med fyrkantsspåret och på serpentinbågar längs med långsidorna. Betty var jämn, rytmisk och avspänd. Jag lät henne gå i en lite lägre form. Betty är en sådan häst som aldrig känns stel eller öm i kroppen efter ett mer styrkemässigt krävande pass. Självklart får hon träningsvärk då och då, men hon känner liksom inte efter. Det gör att kraven på mig blir högre. Jag måste låta henne få tid till återhämtning vare sig hon själv tycker att det är en bra idé eller inte. Hon hade gärna kört fullt ös precis hela tiden, men jag får vara förnuftet och hitta rimlighet i träningen.

I galoppen fortsatte vi längs med fyrkanten och på stora volter. Även där kändes Betty otroligt rytmisk och svarade väl för mina hjälper. Vi avslutade med lite mer travarbete innan vi skrittade av och lämnade ridhuset för den här gången.