Kategoriarkiv: Ogillar

Förändringar i dressyrprogram.

Som ni säkert vet gör man då och då förändringar i de olika dressyrprogrammen. Det brukar gå några år innan man gör om och uppdaterar. Ett av de senaste programmen att förändras är LA:3. Jag hängde framför allt upp mig på en övning som tillkommit. I programmet står det numera såhär: halvcirkel med 20 m diameter, gradvis längning av hästens form genom att ge längre tyglar.

Ibland vet jag precis varför jag inte föredrar den engelska dressyren. Plötsligt är det bara så oerhört självklart för mig att inte tävla i dressyr och rätt vad det är bara kommer jag på varför jag har valt en lite annorlunda ridstil framför det klassiska.  Mina hästar länger inte formen för att jag ger dem längre tyglar. Det om något är för mig ett tecken på att hästen inte är det minsta självbärig utan istället har lagt hela vikten i bettet och därmed förväntar sig att ryttarens hand ska bära upp och balansera den. Så fort det stödet försvinner dimper hästens näsa ner i backen helt enkelt för att den inte orkar mer än så helt på egen hand.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Målet är att hitta en självbärig, hög, samlad och balanserad form på lång tygel. Bakbenen ska förflyttas långt in under hästen, vikten flyttas bakåt, överlinjen rundas och nacken välvas. Hästens huvud ska ha nacken som högsta punkt vilket automatiskt leder till att näsan hamnar i eller något framför lodplan. Hästen ska orka bära upp såväl sin egen som ryttarens vikt utan att behöva ta stöd och lägga vikt i ryttarens hand. Den balans man använder sig av är den balans hästen föddes med. Under inga som helst omständigheter ska man välja genvägar som genom att hästen försvarar sig mot hårda hjälper och felaktig ridning gör att den släpar bakbenen efter sig, sänker ryggen, kryper ihop bakom lod, spänner underhalsen och lägger all vikt den förmår på bettet. Det sistnämnda är i mina ögon inte att likställa med någon form av önskvärd, trevlig eller sund ridning överhuvudtaget.

Tre hästar på olika utbildningsnivå. Det de har gemensamt är självbärighet, balans och ridning på den nivå de för tillfället bemästrar.

fridalogo1

Annonser

Frida ogillar: Ponnymammor.

Från läktaren hörs en ilsket väsande röst. ‘Du måste RÄTA UPP DIG’. I ridhuset travar en ponny runt med en liten flicka på ryggen som är så upprätad att man skulle kunna tro att en steloperation varit inblandad. Vi har allihop sett och framför allt hört dem. Ponnymammorna finns på alla ridskolor och lyckas förpesta stämningen för alla som råkar vara bättre än deras eget barn, men framför allt för just de egna barnen.

Det handlar mycket om att vinna för de där ponnymammorna. Det går inte att ha en häst som river hinder, galopperar i den ökade traven eller vägrar ut sig på hoppbanan. Förlora är inget ord som ingår i ponnymammans ordlista. Det finns inte den minsta lilla möjlighet att ponnymammans eget barn egentligen hellre vill spela fotboll än att rida och inte heller går det att tänka sig att de blågula rosetterna inte är det viktigaste som finns i hela världen.

Ponnymammans barn byter häst ofta. Så fort den stressade, nyinköpta ponnyn tappar lusten för hoppning och lösningen inte stavas varken spö, sporrar eller pessoa är det dags att byta ut den. Ponnier finns det gott om så det är viktigare med en ny pokal till hyllan än att kunna hitta en bästa vän. Det är ju bara en häst.

Vi kan ändå skratta lite åt ponnymammorna. Det är trots allt lite roligt att 50 cm på klubbhoppning betyder mer än både OS och VM tillsammans. Tyvärr finns det ofta en väldigt tråkig baksida av ponnymammans trista attityd. Övriga personer på tävlingsplatsen får höra hur dåligt de rider och vilka värdelösa ponnier de har. Ponnymammans ponny piskas upp bakom ridhuset efter en misslyckad tävlingsdag och hennes dotter har en ständig klump av oro i magen så fort ordet tävling nämns.

Få saker kan så effektivt ta död på ett intresse som ponnymammans hets för att vinna fler tävlingar, hoppa högre hinder, göra bättre bakdelsvändningar och hänga fler rosetter på väggen. Det som egentligen skulle vara en rolig tid med den bästa ponnykompisen blir istället förpestad av krav, besvikelse och hårda ord. Ponnymammans barndomsdröm om att med en egen häst vinna alla tävlingar i världen har gått i arv till dottern som egentligen bara vill borra in ansiktet i hästpäls, skritta en runda barbacka och låta ett par spetsade hästöron lyssna på all världens hemligheter.

Självklart vet jag att inte alla ponnymammor är extrema vinnarskallar som hetsar sina barn tills de bryter ihop i hjälplösa högar, men det förekommer såväl i ridsporten som i andra sporter och innebär en stor press på unga ponnytjejer- och killar.

Frida ogillar: Vårskrik.

Jag vet inte riktigt vad som händer med vårkollektionerna i år. Plötsligt verkar det som att det slagit fullständig slint i färgskalorna och det enda som gäller är skrikiga, grälla färger i gult, cerise, orange, knallgrönt och turkost. Jag föredrar mörkare kulörer och diskreta färger. Dels beror det på att min häst i sig har mycket färg och att det känns lite kaka på kaka med skrikrosa schabrak på henne och dels beror det på att jag inte längre är en tio år gammal ponnyryttare som tycker att more is more.

Jag hoppas verkligen att resten av de här kollektionerna erbjuder lite mer diskreta alternativ. Jag tycker nämligen att svart, marinblått, mossgrönt och på sin höjd vinrött är det som passar allra bäst.

Vad tycker ni? Är det välkommet med en färgklick eller är ni som jag inte alls imponerande av den här typen av utrustning?

Bucas, Lamicell och Hööks nya produkter.
Bilderna kommer från Hippsson och Bukefalos. 

Mikaela ogillar: Oansvarig avel.

Som hingstägare har jag en fot inom avelsvärlden per automatik. Med det menar jag att man får mycket kontakter och sätts in i själva avelsvärlden vare sig man avlar själv eller inte.

Jag kan börja med att förklara min syn på avel:
Om jag väljer att avla, så skulle jag för det första vilja ha två fantastiska föräldrar. En hingst och ett sto med korrekt exteriör, fantastisk mentalitet samt kapacitet för det mitt planerade föl bör vara ämnat för.

Med korrekt exteriör menar jag en kroppsbyggnad som är hälsosam och hållbar för hästen. Lång rygg, tung kropp, tunna ben och minimal bog är med andra ord inte optimalt.
Oavsett om hästen är ett fullblod eller en shire kan man eftersträva en god, robust benstomme utan att för den sakens skull avvika från rasens ursprungliga utséende.

En fantastisk mentalitet är givetvis också beroende på vad avkomman är ämnad till. Mina egna hästar är väldigt lika på en punkt – alla är lugna, trygga och snälla i grunden. Det som skiljer dom är den biten av mentaliteten som bestämmer vilken gren dem är ämnade för. Herkules har hopphuvud, Pim och Filur har körhuvud, Spirit har westernhuvud etc. 

Kapacitet är inget som garanterat nedärvs, men det är givetvis fördelaktigt om föräldrarna har kapacitet inom grenen/grenarna ändå. Har man tur ligger det i generna, har man inte tur så har man i alla fall gett avkomman sitt bästa försök.

Man vet aldrig vilka gener som slår igenom, ibland slår det helt galet trots optimala föräldrar, men jag anser ändå att man måste välja de bästa individerna för att åtminstone ge avkomman de absolut bästa förutsättningarna. 

När ovanstående är avklarat har jag gett avkomman den bästa avel jag kunde. När avkomman väl kommit till världen, är det mitt ansvar att förbereda denne för att kunna flytta hemifrån.  En välhanterad avkomma, oavsett ålder, är alltid lättare att sälja än en ohanterad.

Det krävs så otroligt lite av mig som uppfödare för att göra avkomman redo. Daglig hantering, så som att umgås med avkomman i hagen, ta på och av grimma, leda i grimskaft, ha uppbunden i stallgången, borstas, lyfta ben samt åka transport några gånger.

Tyvärr ser inte avelsvärlden ut som det jag just beskrivit.
När man har jobbat på stuteri får man se den absoluta baksidan av avel.

Det avlas på både hingstar och ston med grova defekter, mentalt som fysiskt (exem, föräldrar som inte hållt vid belastning, mentaliteter där generna faktiskt slagit slint), avkommorna går på lösdrift ohanterade i flera år för att sedan tas in i stall två, tre dagar innan spekulanter kommer.
Och för att inte tala om ‘Linjeavel’ som det så fint kallas. Linjeavel är inavel, vare sig folk vill kännas vid det eller inte. Är det att ge avkomman de bästa förutsättningarna vi kan?

Vill vi inte ha bra hästar som främjar aveln? Som främjar de olika raserna?
Hade vi avlat på rätt sätt hade det aldrig behövt förekomma massproducering heller.
Jag blir mörkrädd bara jag tänker på det men jag kan stolt säga att jag är inte en av dem.

Jag vill dock avsluta det här inlägget med att ge cred till de uppfödarna som faktiskt tar sitt ansvar och avlar fram helt underbara hästar. Utan er hade aveln sett ännu värre ut.

Frida ogillar: Vårdslösa bilförare.

Såhär ligger det till.
Hästar och bilister måste samsas om den asfalt vi har i vårt Sverige.
Vi i vårt stall rider bara en pytteliten bit på vägen för att komma in i skogen. Det handlar inte ens om 500 meter. Vi håller oss i vägkanten, så långt ut det går att rida utan att rida i diket. Vi rider aldrig i bredd. Vi uppmärksammar bilister på långt håll. Vi rider inte i någon annan gångart än skritt.
Vad mer kan man göra som ryttare på vägen?

Jag begär inte att alla bilister ska stanna i vägkanten, stänga av motorerna och stå kvar där i tio minuter. Det jag vill är att de håller avstånd och slutar gasa när de passerar. Mer än så är det inte. De äger inte vägen bara för att deras fordon råkar ha hjul istället för hovar.

Trots att alla bilförare borde vara väl medvetna om att det är de som får skulden för olyckor med hästar inblandade väljer de att köra om så nära det går och gärna så fort det går också. Jag tror att många anser att ‘om de ger sig ut på vägen får de väl se till att ha hästar som inte är rädda också’.
Det de inte tänker på är att för att kunna träna en ovan häst måste man ge sig ut i trafiken. Då är det A och O att det blir en trevlig upplevelse, utan surgubbar som rallykör förbi eller mjölkbilar som tränger ut en i dikena.

All cred åt de förare som sänker farten och utan arga blickar vinkar tillbaka när vi ryttare tackar för respekten med en glad vinkning. Det är, allra helst för mig som unghästägare, mer än guld värt.

Frida ogillar: Stallmode utanför stallet.

Många av er har säkert uppmärksammat att stallkläder går igen i modebranschen. Överallt på stan ser man jodphurs, ridbyxor (i vissa fall även med skoning!) och stövlar som är farligt lika ridstövlar. Jag antar att de flesta som använder den här typen av kläder inte är hästmänniskor och därför bara välkomnar det nya, snygga modet med öppna armar. Själv är jag totalt allergisk mot hästtrender som går igen i vardagen. Jag vill nämligen inte blanda ihop mina stallkläder med mina vanliga. 

Om modet fortsätter på det här viset är det bara att damma av sina Mountain Horse och ge sig ut på stan.
Ibland förstår jag inte hur modeindustrin tänker när det skapas nya trender.


En vanlig jodphur som inte är tänkt att användas i stallet och ett par från Börjes i Tingsryd.
Visst är likheterna slående?

Frida ogillar: Eskadron Air Easy.

Igår var jag en runda på Börjes i Tingsryd för att köpa det allra sista inför treårstestet. På plats hittade jag det allra senaste inom skyddvärlden. Eskadron har kommit med en ny sorts skydd som kallas Air Easy. Istället för att vara hårda runt hela kotan består utsidan av ett mjukt, nätliknande material som ska släppa in luft och, antar jag, göra att benen inte blir för varma. 

Jag förstår inte riktigt tanken bakom de här skydden. Så himla varmt hinner det inte bli under ett ridpass (många rider ju för fanken med fleecelindor året om!) och dessutom kan ju faktiskt hästen även slå emot på utsidan av kotan. Knäppena på de här skydden ser ut ungefär som knäppen gör på cykelhjälmar. Lite grus där i och man kan glömma att öppna och stänga dem obehindrat.

Jag är helt klart för utrustning som har smarta funktioner, men de här charmar inte mig det minsta. Jag tycker snarare att de verkar vara en sämre variant av benskydd.