Kategoriarkiv: Svar på kommentarer

Svar på kommentar.

Ljufa:
Jag blev lite nyfiken på fodret (Krafft Mash Sensitive). Du får gärna lämna en utvärdering om ett par veckor. Hur visar sig Bettys känsliga mage? Märker du skillnad när det gäller årstider eller vilket grovfoder hon äter?

Frida svarar: Jag ska absolut berätta vad jag tycker om mashen när vi har provat den ett tag! Betty tycker att den smakar väldigt bra i alla fall, och äter till och med den när den är uppblandad med mycket vatten, vilket hon brukar vara kräsen med.

Betty har egentligen inte så känslig mage. Hon är dock åt det lösare hållet året om. Det har alltid varit så, ända sedan jag köpte henne, så jag antar att det helt enkelt är sådan hon är. I slutet av betet blev hon dock lösare än vanligt. Det gick lite upp och ner, men vissa dagar var hon riktigt lös. Hon flyttade sedan hem till Frida efter att ha gått på bete hos Fridas föräldrar, men magen fortsatte vara lös. Det var dock inte varje dag, så det gick lite upp och ner.

Jag bestämde mig för att prova mash, men eftersom att Krafft har bytt ut sitt sortiment har det tagit tid för Granngården att få in den. Förra veckan fanns den äntligen i lager, men nu har Bettys mage hunnit stabiliseras igen. Hon får dock äta mashen ändå, eftersom den är bra för magen och hon gillar den.

Jag märker egentligen ingen speciell skillnad beroende på vilken typ av grovfoder Betty äter eller vilken årstid det är. Vi fodrar med hösilage. I somras gick hon på gräs och i förra stallet åt hon hösilage som var i princip lika torrt som vanligt hö. Jag har inte märkt någon skillnad på hennes mage varken med olika grovfoder eller i bytena mellan dem. För Bettys del tror jag snarare att det handlar om stress. Hon går nu i en hage med väldigt mycket att plocka med i form av kvistar, små träd, grenar och gräs. Det håller henne sysselsatt och gör henne mer harmonisk, vilket verkar ha god inverkan på magen.

Som ni vet har Betty en hel del myror i brallan och spöken i skallen. Hon är idag mycket lugnare att hantera än hon tidigare har varit, vilket avspeglar sig på hennes mage. För bara ett år sedan kunde hon nervösbajsa tio gånger under en klippning. När jag har klippt henne nu i höst har hon inte bajsat alls. Hon har helt klart mognat mycket i år och det märks både när hon står i stallgången, när vi är iväg på tävlingar och när hon bara går i hagen. Hon har helt enkelt fått lite mer ro i huvudet, vilket känns väldigt skönt. Det lugnet påverkar förstås alla delar av kroppen, och inte minst hennes mage.

270283_10150209979143479_623608478_7284581_3168729_n

 

Annonser

Svar på kommentar.

Fia:
Jag funderar på om du någonsin funderat på att betäcka Betty. Om du har det, hur tänker du hingstmässigt? Vid vilken ålder? Skulle vara kul att höra dina tankar.

Frida svarar: Som det ser ut just nu hade jag inte haft varken tid eller råd att ha två hästar. Jag känner inget behov av att ta ett föl på Betty för att sälja det till någon annan. Jag är för intresserad av att rida, träna och tävla för att tycka att det skulle vara värt att låta henne gå dräktig och inte kunna användas till det jag vill för att få fram ett föl som jag inte kan behålla.

Om förutsättningarna någon gång ändras och jag har möjlighet att behålla fölet kanske jag hade kunnat tänka mig att betäcka. Betty är ganska speciell i skallen; oerhört tuff, men samtidigt väldigt känslig. Ni som har följt mig ett tag känner till att vi har haft flera svåra perioder med trots och hjärnspöken. Jag älskar allt Betty är på alla sätt och vis, men jag hade i så fall velat få ett föl som var mildare mentalt. Med andra ord hade jag först och främst behövt hitta en lugn, stabil hingst med väldigt bra huvud.

Jag tror faktiskt inte att jag hade valt en welsh cob till Betty. Istället hade jag tittat på varm-/fullblodssidan för att hitta en hingst med god hoppteknik och trevligt rörelsemönster och som är större än Betty. Jag älskar welsharna, men Betty är min häst på alla sätt och vis, min once in a lifetime vän som jag aldrig kommer att kunna ersätta. För att kunna känna mig rättvis mot en annan häst känns det som att det hade behövt vara någon som inte var alldeles för lik Betty. Det är åtminstone så det känns nu, när jag inte har något behov av att ha en pålle till.

Sist, men inte minst, hade jag velat välja en hingst med lite fräsigare färg än bara vanlig brun. Jag tycker att Betty ser för jäkla fräck ut och hade tyckt att det kändes lite trist om avkomman inte hade någon färg som stack ut lite grann.

Det är mycket som hade behövt stämma för att det skulle bli något föl. Det är inte alls aktuellt nu och jag tror inte att det kommer att bli det i framtiden heller. Bettys skalle gör helt klart att jag skulle fundera en extra gång innan jag hade valt att betäcka. Det gör faktiskt också att jag är ännu mer tveksam till att ta ett föl som inte ska stanna hos mig. Som uppfödare har man ett ansvar för att se till att de individer man tar fram och kunna se till att de får det bra. Inte för att jag inte tror att det finns folk som hade klarat av en häst som Betty, det vet jag att det gör, men det hade inte känts bra att lämna iväg något som är en del av henne och sedan inte kunna ha riktigt koll på hur det går. Då låter jag faktiskt hellre bli helt och hållet eller väntar tills jag själv kan behålla båda två.

Min vackra, fina. 

Svar på kommentar.

Caroline:
Skulle vi inte kunna få se lite jämförelsebilder på Betty i dressyren nu/då? 

Frida svarar: Absolut, visst kan jag ordna det! Jag har bara valt travbilder för att det känns som att jämförelsen blir mer rättvis då.

75915_1317884591

September 2011.
Betty är drygt tre år gammal och vi är alldeles i början av vår karriär. Fokus låg enbart på att få Betty att slappna av och sträcka sig framåt, nedåt.

dsc_0338

Juni 2012.
Betty är knappt fyra år gammal och vi jobbar mycket med framåtbjudningen. Den här sommaren skadade Betty en ledkapsel. Hon började inte ridas i alla gångarter igen förrän våren 2013.

dsc_0273

Juni 2013.
Efter att Betty blivit ordentligt igångsatt igen ställs lite högre krav på en lite högre form som ännu inte är så rund. Mitt skänkelläge är dessutom helt out of control.

1005248_315410035270305_1827263487_n

Augusti 2013.
Lite mer rundhet börjar så sakteliga arbetas in.

1601188_392748304203144_371369934_n

December 2013.
Det ser ut som att det var en mild vinter det året.

10261899_435552093256098_965867149_n

April 2014.

dsc_04281

Augusti 2014.

hectornov15

November 2015.

När man tittar på de här jämförelsebilderna kan man faktiskt se att det är som är gemensamt för dem är min brist på kontakt med Bettys mun. Jag har svårt med just kontakten och släpper gärna efter på tygeln vilket gör att det för Betty blir otydligt vad jag faktiskt är ute efter. Det är just det vi arbetar mycket med nu. Jag övar mig på att bara vara jämn och stilla i handen, Betty tränar på att acceptera och förstå kontakten. Vi är långt ifrån slutmålet, men jag tycker att jag börjar få bättre kläm på det. Det här problemet ligger enbart hos mig och det är jag som måste fokusera på vad jag gör och våga hålla en lätt, mjuk och jämn kontakt. För mig är det minsann lättare sagt än gjort!

Svar på kommentar.

Malin:
Det är ju bara att ut på tävlingsbanan och visa hur det ska se ut. Man läser ju hur fantastiskt bra det går när ni tränar och hur fantastiskt bra det går och hur duktiga ni är och vilken otrolig kunskap och känsla du besitter. Ni borde ju vinna varenda tävling! Om då alla ser er fantastiska ridning och era resultat, det borde väl om något inspirera så andra tar efter. Du måste ju marknadsföra din fantastiska ridning!

Frida svarar: När jag beskriver mina ridpass utgår jag alltid från det som är bäst just nu. Om jag berättar att ett pass har gått bra innebär det inte att jag och Betty har tränat piaff, byten i varje steg och galoppiruetter eller hoppat banor på 1,60 m. När det går bra handlar det om att det är bra för den nivån vi befinner oss på just nu och med tanke på de mål vi siktar mot härnäst. Jag har aldrig tänkt mig att det varit otydligt på något sätt, men det är tydligen något som måste förklaras mer ingående för att undvika missförstånd. Jag rider mer efter känsla än teknik för att det är så mina tränare undervisar och det är så jag vill rida. Det innebär inte att min känsla är ofelbar eller att den inte ständigt behöver utvecklas. Jag tar del av nya studier som görs och lär mig allt mer om hästens anatomi. Jag tycker att det är både roligt och viktigt att hela tiden söka och hitta ny kunskap.

Det som skrämmer mig med elitdressyren är bland annat de träningsmetoder som används, att hästarna rör sig på ett sätt som för dem är onaturligt, att de rids oerhört mycket bakom hand, att man spänner nosgrimmorna stenhårt och att kandarstängerna är i vågrät vinkel. Man har på ganska få år rört sig från något som sett enkelt och trevligt ut till något onaturligt och osunt.

Självklart finns det överallt ryttare som tränar och tävlar sina hästar med trevliga metoder och visar upp sin ridning på ett trevligt sätt, men de ideal man strävar efter är i mina ögon väldigt långt ifrån det mål man tidigare haft med dressyren.

Och specifikt till dig, ‘Malin’: Det är oerhört sällan jag får kommentarer av den här typen och det är inget jag har ett behov av att få mer av. Jag har inga problem med att förklara och utveckla vad jag menar, men eftersom det här inte är första gången ditt enda syfte verkar vara att håna mig och min ridning ber jag faktiskt dig att inte läsa min blogg, eller åtminstone att inte kommentera. Eftersom det jag skriver stör dig så mycket finns det säkert väldigt mycket annat du kan lägga din tid och energi på. Om du uppriktigt undrar och är intresserad av mitt svar finns det väldigt många fler sätt att uttrycka det på. Sarkasmen kan du behålla för dig själv.

DSC_04281

fridalogo1

Svar på kommentar.

Sophia:
Hur har det gått för det övergivna lilla fölet?

Frida svarar: Ni minns säkert att jag berättade om ett föl vars mamma inte vill ha honom häromdagen. Några fler försök med mamman gjordes, men fölet har väldigt dålig teknik för att dia. Han är mycket och puttar uppe i ljumskarna och omkring juvret vilket irriterar mamman så mycket att hon sparkar efter honom. Hon visar inget som helst intresse för honom och det blir farligt för både föl och människor att försöka mer med henne.

Ett sto som hade förlorat sitt föl dök upp i torsdags. Hon flyttades till Frida och Rui för att man skulle se om hon ville ta sig an den lilla fuxkillen. Tyvärr var hon precis lika ointresserad som fölets mamma. För att inte stressa henne mer efter förlusten av sitt eget föl eller skrämma det andra fölet valdes hon också bort.

Som tur var kom Frida på en väldigt bra lösning. Den kloka, snälla ridskoleponnyn Polly, som haft tre egna föl, tillfrågades om uppgiften som fostermamma. Hon tackade genast ja och tog sig an fölet, som redan nu är i samma höjd som henne. Han behöver förstås få mat i flaska, men han har åtminstone en extramamma som kan lära honom hur livet som häst går till.

fölis

Polly hälsar på den något skeptiska lille herren.

fridalogo1

Svar på kommentar.

Emelia:
Jag trodde att du hade köpt henne som fölunge eller ettåring.

Frida svarar: Första gången jag såg Betty var när en av mina vänner skickade länken till försäljningsannonsen till mig. Hjärtat hoppade över ett slag och tiden verkade stå stilla. Jag såg direkt att det var min häst. Vid den tiden pluggade jag i Lund och hade inga som helst planer på att skaffa häst. Min vän övertalade mig dock om att skicka ett mail till Bettys uppfödare för att få veta lite mer om henne.

Jag åkte till Småland för att titta på den vackra, två år gamla welsh coben. Precis som när jag såg annonsen visste jag direkt att hon var min. Efter besöket följde dock en nervös väntan. En annan potentiell köpare skulle komma och titta på henne dagen efter mig, och hade förtur på köpet eftersom hon hade svarat på annonsen före mig. Det kändes som att tiden segade sig fram. När jag dagen efter titten satt på tåget på väg tillbaka till Lund ringde uppfödaren och sa jag har en häst till dig om du vill ha den. Jag trodde knappt mina öron. En nästan tjugo år gammal dröm gick i uppfyllelse och plötsligt var jag hästägare.

föl3 föl4

När jag hade köpt Betty landade ett gäng fölbilder i min inkorg. Jag förstod inte alls varför jag hade fått bilder på en helt annan häst, men när jag hade tittat lite närmare kände jag igen bläsen och förstod att det faktiskt var Betty på bilderna. 

annons1 annons2 annons3

Annonsbilderna som fick mig att falla pladask.

Bild 046 Bild 055Bilder på en två år gammal Betty under vårt första möte i slutet av september 2010.

fridalogo1

Svar på kommentar.

Malin:
Om din ambition endast är att överleva, kanske du ska överväga att hålla på med en annan gren.

Frida svarar: Jag vet att det är svårt att uttrycka humor och ironi i skrift och jag är inte en sådan person som använder ett par tusen smileys för att understryka att jag skämtar, så det är kanske inte så konstigt att vissa saker jag skriver ibland missförstås.

Jag menar förstås inte bokstavligen att jag tror att jag ska dö varje gång jag tävlar fälttävlan eller tränar terränghoppning. Det jag försökte säga var att jag är glad om vi tar oss runt alla tre delmomenten under en tävling och kan slutföra den. Jag bryr mig i nuläget inte alls om resultaten, det spelar ingen roll om vi har många straffpoäng när vi är klara och jag funderar inte ens på möjligheten att bli placerad. Fälttävlan är fortfarande så nytt för både mig och Betty att vi behöver träna på att tävla, och det är precis vad vi gör just nu.

Att byta gren är inte något alternativ alls. Tjusningen med fälttävlan är att känna det där adrenalinpåslaget för att man faktiskt utmanar sig själv. För mig är det nämligen en utmaning, även om vi rider lätta klasser. Det är nytt, tempot är högt och hindren sitter fast. Det är mycket som ska stämma för att det ska gå bra. Det krävs mod hos både häst och ryttare. Varje ny bana vi åker till är unik och en utmaning i sig, just för att vi än så länge har varit ute så få gånger.

Jag tycker att fälttävlan är oerhört roligt och Betty fullkomligt älskar det. Hon är som gjord för terrängen med sitt mod, sin hoppglädje, sin galoppvilja och sin aldrig sinande energi. Terränghoppningen utmanar oss varenda gång, både på tävling och träning, och vi har fortfarande så otroligt mycket kvar att lära oss. Jag och Betty lär känna varandra ännu bättre, jag hittar allt fler knappar på henne och kan komma till ännu bättre ridning. Det är för mig oslagbart.

DSC_93081

fridalogo1